Det har varit ett OS fyllt av vunna medaljer och otroliga insatser. Att Damkronorna tappade bronsmedaljen efter en riktig klassisk genomklappning i sista perioden mot Schweiz var bara en bekräftelse på att det krävs motgångar för att framgångar ska existera.
Den tappade bronsmedaljen var den första motgången i Sotji för den svenska truppen. Prestationerna som Sverige bjudit på har varit högkaratiga och gång efter gång har medaljer vunnits och då menar jag verkligen vunnits. Jönssons två sprintbrons (efter kalabalik i bägge loppen) och Richardssons silver på 15 kilometer två tiondelar av en sekund före Ilvo Niskanen är vunna medaljer och tre tydliga bevis för att det ge och det tas. Givetvis är det tufft för dem som motgångarna drabbar, men sett till hela OS-truppen så är det oundvikligt.
Att Sverige med sina dryga nio och en halv miljon invånare ska ta guld i allt eller ens medalj i allt är en utopi. Det som Sverige så här långt har presterat som nation är långt över förväntan och var så säkra att det kommer komma några medaljer till, men förbered er också på att det kommer att förloras ett par också.
Det är också i kampen om medaljer som hjältar föds, men tyvärr också syndabockar. I detta OS är det, trots Damkronornas genomklappning och curlingdamernas förlust i finalen efter en enda (!) dålig omgång, kliniskt fritt från syndabockar. Historiskt sett finns det massor av syndabockar till och med säkert några fler än hjältar. Fördelen med hjältarna är att de oftast blir mer ihågkomna än syndabockarna. Det heter ju att du vinner som ett lag och förlorar som ett lag och visst finns det en sanning i det, men vem minns vilka som spelade i samma femma som Peter Forsberg 1994 när han avgjorde OS-finalen med en drömstraff?.
Nu väntar vi suget på nya hjältar för det gör att medaljmissar faller i glömska och guldglädjen blir det som stannar kvar i minnet.