Den 21 april var 44 dagars hårt slit över.
Från Luleå Hockeys spännande kvartsfinalserie, till Luleå Baskets silvertårar och sedan LF Baskets genomklappning i den avgörande semifinalen mot Norrköping.
Länets elitlag bjöd upp till tre gastkramande slutspel under en period på drygt två månader.
Om sportjournalister skulle spara slutspelsskägg hade nog folk tagit oss för luffare när vi stapplade in på arenorna. Ja, utom jag själv då som hade kämpat på med moppemuschen och några fjun på hakan. Men den rollen ska någon fylla i ett lag. Alla kan inte ståta med ett lika fylligt skägg som Robin Jonsson.
Som frilansare, eller legoknekt om ni så vill, hade jag förmånen att få göra det roligaste som finns i det här yrket. Bevaka slutspelsmatcher. Många slutspelsmatcher.
Ena dagen sprang jag åt Expressens räkning i B-hallen och förföljde Hardy Nilsson under Djurgårdens träning för att se vad den gamle räven hade i kikaren inför sjunde avgörande. Nästa dag satt jag på pressläktaren och bevakade just den matchen åt Norrbottens-Kuriren.
När LF Basket mötte Norrköping var jag Norrköpings tidningars man på plats i Pontushallen.
Dagen innan hade jag skrivit åt Länstidningen när Telge kopplat greppet i SM-finalen mot Luleå Basket.
När man är mitt uppe i det är det svårt att njuta. Men det är med glädje jag kan se tillbaka på slutspelsmånaderna.
Det är då jag inser att man har förmånen att få syssla med ett förbaskat roligt jobb.