Smartphones.
Är det så smart egentligen?
Säkert. Men är vi nog smarta att bruka den på rätt sätt? Tveksamt.
Se dig omkring i vardagen så förstår du vad jag menar. Överallt ser man människor som står och tittar ner i telefonen. På jobbet, i lunchkön, i bilen, vid matbordet, ja överallt befinner sig människor i den andra världen.
Vi är uppkopplade hela tiden, vi missar inget, vi känner oss som vinnare.
Men kan vi koppla av någon gång? Missar vi verkligen inget?
Och framför allt - är alla vinnare?
Jag läste nyligen en hjärtskärande krönika där en förälder åkt på simskola med sin femåring. Precis innan det hela startade frågade femåringen sin mamma om hon skulle titta på henne - eller om hon skulle titta i telefonen.
- På dig, så klart, svarade mamman när hon hämtat sig från den verbala smockan från sitt barn.
Den lilla flickan sprang glad iväg och började simskolan med sin mammas uppmärksamhet.
Efter ett tag tittade mamman sig runtomkring. Där satt föräldrarna fastnaglade vid sina smartphones samtidigt som deras barn försökte lära sig simma i bassängen några meter framför deras ögon. Ögon som borde följa barnets öden och äventyr men i stället riktades ner mot den lilla skärmen. Tummarna rullade fram ny information i stället för att ge tummen upp efter första simtaget.
Det var en i sanning tragisk syn - men tyvärr en i dag alltför vanlig sådan.
Jag ska tala klarspråk här, och det här riktar jag mot mig själv också, vi får TAMEFAN ta och skärpa till oss. Så viktigt är det inte att läsa den roligaste dräparen på twitter, så viktigt är det inte att se vem som hade den bästa hobbyanalysen av hockeyfinalen, så viktigt är det inte att spela quizkampen. Nä, det är verkligen inte så viktigt.
Barn vill ha bekräftelse på sina framsteg, de vill ha uppmuntran och att vi visar intresse för vad de gör. Men vårt osmarta smartphoneanvändande gör att vi tappar fokus på barnen.
Vi hummar och mumlar "mmmm, snart" när de frågar oss något.
Inte alltid. Kanske bara ibland - men utan tvekan alldeles för ofta.
Men betyder det här något för barnen? Det kanske inte spelar någon roll?
Det återstår att se. Men det logiska tänkandet säger att visst betyder det något när föräldrar ger sitt barn mindre uppmärksamhet, det måste betyda något. Vad går genom deras huvuden när de inser att deras förälder hellre lägger tid på att titta ner i telefonen i stället för på dem? Hur hanterar dem det?
Det kan man fråga sig.
- Såg du vad jag gjorde? Pappa, såg du?
Det är en av de vanligaste frågorna man brukar få av ett barn som lärt sig något nytt och som stolt vill berätta det för personer de bryr sig om.
Om du vill kunna svara på den frågan utan att skämmas som en hund så vet du vad du måste göra.
Var sak har sin tid.