Känslan av stolthet. Passionen för klubbmärket. Gemenskapen. Allt detta symboliserar bland det finaste som idrotten kan erbjuda en betraktare – möjligheten att vara supporter. Ett lag eller en idrottare är ingenting utan sin publik och stöttande människor i dess omgivning. Det handlar sällan om en enmansshow och det finns alltid en anledning till att både utövare, tränare och andra ledare hela tiden poängterar vikten av publikens engagemang. Få saker kan ge mig så mycket gåshud som att se hur viljan att bli ett med det lag man älskar gestaltar sig bland länets supportrar. Orsaken är naturligtvis att jag själv känner ett visst släktskap med dessa människor.
När jag för första gången kom i kontakt med hejaklacken ”Eleganterna” som hade till uppgift att föra handbollsklubben Redbergslid mot nya framgångar så kände jag mig hemma direkt. Det var ofta en total eufori över att få skrika sig hes under varje match och därefter få beröm för sin insats. Stundtals var vi bara tre stycken i klacken och det gjorde därför vårt febrila hejande extra betydelsefullt. Jag upptäckte glädjen som en total inlevelse i varje match frambringade och kan ofta sakna det nu när en helt annan plats på läktaren alltmer börjar kännas som en vana.
Under mina första månader som jag kunnat kalla mig själv för sportjournalist så har min blick alltid velat styras av nyfikenheten över vad just hejaklacken har att erbjuda under matchkvällarna. Det ger en extra dimension av min bevakning som jag helt enkelt känner en enorm dragningskraft till. Det var dock svårt att infinna sig i den rollen från början, men nu har jag sakta vant mig. En tajt deadline och andra journalistiska åtaganden styr min uppmärksamhet i dag, men när jag som praktikant kastades in i hetluften under finaldramat mellan Luleå och Udominate förra våren så uppstod en viss förvirring.
Under matchens gång fick jag mig en rejäl tankeställare. Det var ju första gången som jag bevittnade idrott som en del av mitt jobb. Det förde med sig ett par begränsningar som gjorde mig något frustrerad. Av gammal vana från min tid som en del av handbollsvärldens minsta hejaklack så ville jag ju bidra till stämningen och heja fram stadens hjältar. Men som journalist förväntas man vara neutral och i stillsamhet analysera matchen. Hjärtat ville få mig att applådera och jubla varje gång Luleå gjorde poäng, men jag höll mig kvar i stolen. Alla journalister knastrade bestämt på sina tangentbord, men när vågen svepte förbi i hallen så trodde jag väl ändå att de skulle dras med. Jag tittade därför längst bort bland mina medarbetare, men fick ingen reaktion. Den mest neutrala publikklassikern som finns gick totalt obemärkt förbi och trots att det verkligen spratt i mina armar så följde jag mediernas exempel. Ingen våg, ingenting.
Med lite erfarenhet bakom mig så kan jag nu hantera adrenalinet genom att helt enkelt mysa inombords åt alla eldsjälars fantastiska prestationer. I en tid när huliganer av alla dess slag drar till sig all uppmärksamhet så måste de riktiga supportarna framhävas till fullo. Alla de som faktiskt är på plats för att de älskar sitt lag, sin idrott och sin gemenskap. Under den gångna veckan så nominerades Luleås hejaklacksledare Toyne Ringwald till att bli ”årets fan”. Att få skriva om den nyheten värmde stort i ett gammalt supporterhjärta. Genom att bevaka Luleå Hockey så har jag verkligen förstått betydelsen av honom. Alla som hejar på Luleå vet vem Toyne är och där kan vi verkligen snacka om en riktig supporterhjälte.
Jag måste även få skicka en stor portion beröm till basketarenans kanske mest entusiastiska supporter. När damerna spelar så styr han hela klacken från långsidans ena hörn och på samma sätt får han hela hallen att gunga för att bära fram herrlaget. John Lindström är mannen med arenans starkaste röst och hans engagemang för att lagen ska få den hejaklack de förtjänar är värt all uppmärksamhet. Det finns ett klockrent tänk bakom hans klackstrategi. Att värva medlemmar i form av nyblivna studenter på universitetet gör både basketlagen och studenterna gott. Det måste vara en perfekt start att som helt ny och inledningsvis ensam student direkt komma in i en så stark gemenskap. Alla hittar en trygghet i att tillsammans sträva mot samma mål- heja fram stadens båda basketlag till nya framgångar. Och som klackens förre trumslagare Josef Hassan en gång berättade : ”Klacken betyder allt för mig” De orden sätter verkligen supportens betydelse i dess rätta perspektiv.