Gott nytt år från Malin Öhrlund
Ett underbart år är till ända men när jag funderar och ska summera ramlar tankarna bara tillbaka till ett enda datum.
8 mars.
Det fanns så många olika känslor i kroppen inför den där matchen. Ni vet vilken jag menar.
Luleå mot Timrå.
Sista omgången i elitserien.
Förutsättningarna var klara – Luleå var tvunget att vinna samtidigt som Mora var tvunget att tappa poäng mot Linköping. Då skulle saken vara klar, Luleå Hockey skulle då säkra elitseriekontraktet – utan att passera en läskig kvalserie.
Luleå Hockey gjorde sitt – man vann över ett tämligen slätstruket Timrå. Men sedan kom den obehagliga väntan.
Mora tog matchen mot Linköping till förlängning och det blev spännande. Mycket spännande.
Först blev jag inhyst i spelarfruarnas rum där matchen mellan Mora och Linköping visades på TV. Sedan sattes matchen upp på jumbotronen och publiken samlades i A-hallen.
När sedan förre Luleåspelaren Tomas Surovy gjorde 6–5 i förlängningen brast det.
Jag stod bredvid Roger Rönnberg när Surovy nätade och reaktionen från Rönnberg kommer jag aldrig att glömma. En hel säsongs frustration släppte.
Glädje, lättnad och stolthet bara vrålade rakt ut.
Underbart.
Jag jobbade, den där lördagen. Men det var oerhört svårt att få något konkret gjort. Även om vi journalister ska vara objektiva så vet man ju trots allt inte att man ska bli journalist när man är 12 år gammal och skaffar ett favoritlag.
Ni förstår hur jag menar.
Det är så lätt att ryckas med i all glädje som fanns i Luleås omklädningsrum. Jag var på Kallax flygplats när Luleå Hockey kom hem med ett SM-guld 1996. Jag var då 17 år gammal.
Känslorna var nästan de samma den 8 mars 2008 som den där aprildagen 1996.
Jag tror inte folk förstår hur viktig den 8 mars 2008 var för den norrbottniska identiteten.
Men jag hoppas att man någon gång gör det – och att någon gång inträffar innan Luleå Hockey ramlat ur elitserien.
Man saknar inte det man har förrän det är borta.
Så jobbar vi med nyheter