Oftast vill man lyfta fram någon stor idrottshändelse under året och sådana finns det många av. Marcus Hellners insats
i poker-VM, Janne Niinimaas körschema eller varför inte om Jukka Ohtonens 50-årskalas?
Men jag kom att tänka på en annan vinkel på min krönika. Sportjournalistikens baksida har jag valt att kalla den.
Det handlar om alla jävla telefonsamtal. Visserligen är det inget problem när idrottaren svarar - men dagarna han eller hon inte gör det är olidliga.
Det finns konkreta exempel på idrottare som aldrig går att nå.
Charlotte Kalla är ett praktexempel - en av Norrbottens och Sveriges största idrottare har i princip gjort sig otillgänglig för länspressen. I vart fall är hon enormt svår att nå nuförtiden.
Norrbottens-Kuriren har följt Tärendötjejen långt innan hon blev en stor stjärna. Men efter hysterin i Tour de Ski (2007/08) har Kalla gått i ide. För att få tag
i henne numera, krävs det många timmars jobb för en minut i telefon.
För drygt två veckor sedan var hon sjuk. På måndagsförmiddagen ringde jag för att höra om hon var frisk. Jag kontaktade skidlandslagets presschef Torbjörn Nordvall via telefon och mail utan resultat. Jag testade sms:a Kalla - hon svarade att jag var tvungen att gå via Nordvall.
23.36 på måndagskvällen fick jag ett mail från presschefen. På torsdag hade Kalla tid att prata
i telefon.
Skiddrottningen är inte ensam. Det finns fler exempel på idrottare som är svåra att få tag
i via telefon: Tomas Holmström, Jonathan Hedström och Christopher Ryan.
Trist tycker jag - framförallt för läsarna som vill veta mer om Kalla. Inte bara hur det kändes direkt efter hennes målgång
i världscuploppet.
Tur att det finns en annan sida. De som tar sig tid, sådana som Niclas Wallin, Christian Samuelsson och Helena Engman.
Den sistnämnda svarade exempelvis i telefonen bara några minuter efter EM-finalen i kula.
Det är tillgänglighet, det.