Jansson ljuger - eller mörkar
Det har kastats paj fram och tillbaka och jag har med allt större nöje och irritation följt debatten som kulminerade i det möte som först aldrig höll på att bli av, för att sedan bli av, för att sedan leda till...
... ingenting.
För mig har det hela tiden verkat handla om en blandning av att se sina egna intressen först, rädsla för starka kvinnliga personligheter och en ingrodd mossighet i ett grabbigt (gubbigt) förbund.
Visst, det är sällan det ryker utan eld, och har du en gång träffat Ida-Theres Karlsson så fattar du lika snabbt som ett nacksving varför hon är där hon är och det är, just därför, att hon är den hon är.
Ida-Therese tar plats - men varför ska framgångsrika kvinnor alltid behöva be om ursäkt när de syns och hörs och, samtidigt, presterar..?
Jag funderade också lite stilla på hur förbundsledningen hade agerat i ett fall där, exempelvis, Frank Andersson hade lobbat för att få med sin egen tränare till ett stort mästerskap?
Eller, rättare sagt, hur behandlade förbundet guldklimpen Andersson när han sågs ute på krogar, slog folk på truten och aldrig dök upp på tävlingar dit han var anmäld?
Minns någon?
Jo, Andersson ströks en hel del medhårs och trots mängder av övertramp så kunde han fortfarande ställa krav på omgivningen (läs förbundet).
Nu rullar dambrottningen vidare och det senaste i raden, och en befriande sådan, var när Gällivaresystrarna Mattsson häromdagen gick ut i kvällspressen, precis som de gjorde i Kuriren när konflikten drog igång, och slog fast att det inte fanns några konflikter mellan dem och Ida-Therese Karlsson och Allandi.
Tydligen och uppenbarligen är hela historien en gigantisk storm i det lilla brottarglaset men det är allvarligt när ett förbund står så valhänt och så passivt i en så viktig fråga.
Men jag har sagt det förut. Dambrottning tas inte på allvar av "gubbarna" och när den plötsligt dominerar de svenska framgångarna i den svenskaste av idrotter.
Då slår det slint i kontoret hos vissa och fokuseringen lallar ur fullständigt.
De verkar, helt enkelt, inte ha riktig koll på läget och det verkar inte heller förbundskaptenen Patrik Jansson ha. För det allra senaste i den här falska kråksången är att varken Ida-Theres Karlsson eller Helena Allandi INTE finns på mattan när internationella Cup Haparanda avgörs kommande helg.
Anledningen var enkel, initialt. Det var, helt enkelt, inte nog med damer anmälda så då tyckte Jansson att han inte kunde försvara att betala en resorna för Allandi och Karlsson till Haparanda för att brottas en, enda match.
På mattan i 55-kilosklassen kommer nu istället Johanna Mattsson, Gällivare, att stå.
Och så långt går resonemanget på de logiska vägarna.
Sedan blir det krokigare.
Trubblet är att Jansson antingen mörkar eller ljuger eftersom det är fem anmälda i just den klassen vilket hade betytt sex tävlande med Ida-Therese vilket i sin tur hade garanterat minst tre matcher. I Allandis viktklass är det sex anmälda. Två ryskor, en colombianska, två grekiskor och en svenska. Dåligt motstånd?
Vid kontakt med Ida-Theres i går på eftermiddagen var hon inställd på att inte åka och förstod tingens ordning med för lite brottning - för för mycket pengar.
Men.
Har Jansson ljugit för henne och Allandi också eller är informationen till, eller intresset från, den svenska kaptenen så bristfällig eller så dåligt att det slutar på det här närmast kalkonartade viset?
Då är det banne mig dags att börja ställa krav. Inte bara på de aktiva utan också på de som har ansvaret runt omkring.
Eller är det bara så här det ska vara i det brottningsförbund som alltmer kastar sig själva i mattan och som mest hela tiden verkar jobba med frågor som ligger mycket långt ifrån den verkliga verksamheten? Eller jobbar de alls?
Om det nu är så att det gäller att bredda dambrottningen, att göra den populärare, båda nationellt och internationellt, är det inte då idé att de bästa brottarna visar upp sig på de stora turneringarna?
För mig är det en fullständig självklarhet.
Så jobbar vi med nyheter