Det här skulle vara säsongen då IFK Luleå tog nästa steg framåt. Men även fast laget klarat av en målsättning - att vara vassare offensivt - kan det inte betecknas som ett bra år.
Att klara sig kvar med viss marginal är godkänt, men målsättningen innan säsongen var högre än så. Det tog bara sju omgångar, varav sex förluster, innan laget insåg att det nya offensivare fotbollstänket inte höll.
Efter det har laget tagit 28 poäng på 19 matcher. Ett poängsnitt som från början av säsongen hade kunnat innebära ett slutresultat kring sjätte-sjundeplats.
Det är dit klubben måste blicka kommande säsong. Titta bara på Östersund som vinner serien trots att man var nykomlingar. De ekonomiska förutsättningarna skiljer sig kanske en del mellan föreningarna, men det visar att skillnaden mellan toppen och botten inte är så stor.
För att nå dit krävs ett par saker. Till att börja med måste IFK hitta rätt spelsystem från början av en säsong. Där tror jag tränaren Fredrik Waara har lärt sig en läxa. Det offensiva experimentet ledde till en osäkerhet i spelet och även viss nonchalans ute på planen. Spelarna tog inte jobbet på samma sätt som året innan - kanske trodde de sig vara bättre än vad de var.
Det misstaget repades efter sju omgångar. Och lär inte upprepas nästa år. Därför ska tränare Waara och stora delar av truppen få förnyat förtroende.
IFK Luleås största styrka är gruppkänslan. Den ska laget bygga vidare på. Det blir oerhört viktigt att lyckas locka kvar grundpelare som Kalle Norrbin, Linus Johansson och Per Mettävainio. För att inte tala om succémannen Daniel Ahonen.
Truppen måste också breddas. IFK var visserligen skadedrabbat i år, men det håller inte att i vissa matcher bara ha backar på bänken.
Det brukar sägas att andra året är tuffast. Nu har IFK Luleå klarat det. Tredje säsongen i division I blir ett avstamp. Är klubben nöjd med att klara av kontraktet eller har man ambitionen att ta sig uppåt?