Det här bör ha varit en bra läxa för Luleå Hockey.
Att man måste skita ner sig i 60 minuter för att vinna hockeymatcher.
Hur mycket Jonas Rönnqvist och Thomas Berglund än pratat om att Örebro inte får underskattas och hur nykomlingarna startat starkt i SHL – så såg det ut som att spelarna på isen ansåg sig vara bättre än motståndet.
Inget fel med självförtroende. Men i två perioder hoppades Luleå att det skulle räcka med lite fint lir så skulle det här lösa sig. Resultatet: 0–3 i baken.
Då klev lagets mest konsekventa kedja fram. Chris Abbott och Cam Abbott tog tag i saker och ting och visade att det behövs lite jävlar anamma. Även för att slå en nykomling på hemmaplan. Den kanadensiska duon var gigantisk i tredje perioden och höll på egen hand på att vända och vinna det hela åt Luleå. Därför kan jag kan tänka mig att det var ganska frustrerat när Örebro från ingenstans – och helt i brygga – bjöds in i matchen.
Daniel Bellissimo har inte haft någon lätt inledning i Luleåtröjan. Denna kvällen var inget undantag. Örebros två powerplaymål är inget att säga om och Daniel Sondells studspuck är mer otur än oskicklighet för italienaren. Men så kommer 3–4-pucken som blir avgörande. Den får inte släppas in. Inte någon dag i veckan. Inte ens i sömnen.
Samtidigt går David Rautio mot sin bästa säsong i karriären. Att övriga lagkamrater dessutom hyllar honom som seriens bäste burväktare tyder på ett enormt stort förtroende för 28-åringen i gruppen.
Jag ser inga problem med att matcha två målvakter och jag är övertygad om att italienaren kommer växa under säsongen ju mer han får nöta med målvaktstränare Daniel Henriksson.
Men just nu går det inte att frångå att David Rautio både utstrålar en bättre känsla i mål och visar upp en betydligt vassare statistik.
Därför skulle jag gärna se att han får fler matcher än sin kollega under grundserien. Säg 35–40 av de 55 omgångarna.