I fjol klarade IFK Luleå sig kvar i division I med två poängs marginal. Att döma av den trupp som laget har fått ihop är jag beredd att säga att ribban borde läggas högre än så till i år.
På pappret ser det riktigt bra ut. Laget har fått behålla alla viktiga spelare och kryddat med tre nyförvärv. Det material man besitter är bättre än i fjol.
Att IFK nu väljer att satsa den sista summan pengar på en innermittfältare köper jag. Där ser det som bräckligast ut i dagsläget. Både Charles Sampson och Vladimir Lazarev är två kämpar på mitten som kan hantera bollen på ett bra sätt. Men går någon av de två sönder kommer det krävas rotationer i truppen.
Frågan är då om John Eriksson eller Max Westerberg är den spelaren?
På träningen placerades de i var sitt lag mot varandra på innermittfältet. Det blev genast tydligt vilka två olika spelartyper det rör sig om.
Eriksson som den snabba, intensiva och tekniska spelaren som vill ha boll hela tiden.
Westerberg med passningsspelet som sin styrka och som inte syns lika mycket på planen.
Att göra en rättvis bedömning efter en timmes träning går naturligtvis inte. Men känslan var att den spelartyp IFK söker fanns hos de två spelarna. Men inte i en av individerna.
Hade John Eriksson besuttit Max Westerbergs passningsspel och spelförståelse, eller om Westerberg hade haft Erikssons fysik, så hade nog inte sportchefen Hans Boman tvekat. Nu tycker jag man ska ha lite is i magen. Båda är bra spelare och skulle fungera som avlastning till Sampson och Lazarev. Men det är inte det IFK söker.
- Vi värvar inte spelare för att sitta på bänken, sade Fredrik Waara när jag frågade om de sökte en man för startelvan.
Då anser jag att IFK kan leta vidare.