Krönika: Andrew Mitchell är en total gåta för mig
Jonte påpekade också att han aldrig ger upp - och det är nog ingen som hade trott det heller. Världens bäste Karlsson fick/tog en finalseger i Pontushallen och gav sitt eget leg en chans att gå hela vägen.
Jag skrev häromdagen att Plannjas största motståndare var dem själva. Och jag fick, tyvärr, rätt.
För oavsett vad coach Visscher sade efter matchen, "vi var redo att spela", så håller jag inte med.
Ett lag som är redo ger inte ett stukat motståndarlag ens en rimlig chans att få bita tag i den guldkaka som man har på fatet.
Ett lag i Plannjas läge ger inte motståndarna 11 offensiva returer i första halvlek, man ger inte en hånad Micke Lindqvist möjligheterna att få tag i en smula ens och man låter inte en spelare som Ollie Illunga ta bollen till korgen gång efter gång i matchens inledning.
Illunga hade också häpnadsväckande åtta returer, Micke Lindqvist hade sju. Och när ett lag är berett att spela så dominerar man returtagningen och drar inte på sig en massa enkla, onödiga och, till synes, vansinniga foul.
Det mesta av felen som Plannja gjorde kan tillskrivas den spelare som antagligen har bäst betalt i laget. Andrew Mitchell är en total gåta för mig och en spelare som verkligen visar upp hur de skilda världarna ser ut på en basketplan.
Det var Mitchell som spelade försvar på Illunga, det var Mitchell som lät Illunga ta bollen till korgen och genom detta skapa problem för sina stora spelare nära korgen - med foulproblem som följd.
Mitchell sket (ursäkta uttrycket) helt sonika i att spela försvarsspel i den så viktiga första delen av matchen - och det fick hela Plannjas aggressiva defensiv att bli som en ihålig och rutten herrgårdsost.
Sedan valde han att promenera sig igenom en halvplansoffensiv som är Plannjas vapen när det leder matcherna och vill dra ner på tempot - inte när det gäller att sätta fart på ben och boll.
Att sedan missa fyra straffkast under den sista minutens spel är också ett bevis på att laget inte var på tå, precis som Drains tre tidiga foul - som sannolikt avgjorde hela matchen.
Nu var Carlos Wheeler den som ville mest och som var den som kontrollerade sig själv, boll och motståndare bäst - tillsammans med John Rosendahl.
Men Wheeler syndade med två missar från straffkastlinjen - två synder som betalade sig direkt.
Micke Lindqvist har jag själv sågat och nu fick skarpskytten sin revansch på mig och på många andra belackare. Han visade att han kunde skjuta också i Pontus men det ska i sanning sägas att en trepoängsspecialist som inte skjuter i bollen när de ö-p-p-n-a lägena ges - han är ingenting.
Jag konstaterade innan uppkast att 08:s enda chans att vinna var att Plannja skulle somna in plus att gästerna skulle få sitt skytte att fungera. Och det blev två sanningar i samma mening och jag är inte så säker på att vi får fira något guld i Luleå den här våren.
I alla fall inte med Plannja.
För att vinna i Frysen på söndag tror jag inte laget mäktar med. 08-killarna kan gå över lik nu och de har, plötsligt, vänt hela finalserien till sin egen fördel.
Nu vet de att de kan vinna en final i Pontus också. Varför inte två?
Coach Karlsson påpekade att "det finns någonting hos de här unga killarna" och jag beundrar deras mod och vilja att komma tillbaka. De har visat detta gång på gång under säsongen och nu gjorde de en kniven-på-strupen-match igen som jag inte trodde att laget var mäktigt till.
Jag sitter och är fortfarande upprörd på Andrew Mitchells spel och funderar på vad han egentligen tänkte på där ute. Han såg banne mig inte ut som om han ville vinna - och det ger mig djupa magkonvulsioner. Visst, 08 spelade fysiskt och hårt - men var det en överraskning för någon..?
Att fjanta omkring och dra sig själv i tröjan ger varken sympatier eller vinnande skott.
Till sist: Förbundets idé med att byta domare hit och dit i finalserien irriterar mig. Nivåerna svajar hit och dit - även om insatserna är godkända.
Så jobbar vi med nyheter