Efter första halvlek var jag besviken.
Anledningen var det snack jag hade med Hanna Pettersson efter den senaste säsongen.
Då sa den numera knä-skadade anfallaren att hennes Piteå skulle bli kaxigare till den här säsongen. Men efter 45 minuter hade bara en Piteåspelare varit kaxig - Assi-nyförvärvet Johanna Andersson - övriga hade uppträtt ungefär liknande som i fjol.
Det vill säga ängsligt.
Men till andra halvlek förändrades allt.
Paniksparkarna var borta - likaså respekten. Piteåspelarna vågade helt plötsligt ta för sig centralt i banan och stora starka Malmö var helt plötsligt inte så mentalt överlägsna längre.
Ett helt nytt Piteå kom ut på LF Arena och bjöd stor-laget på kamp - och var nära att ta med sig alla poängen.
Vilken tillställning det blev sista 45 minuterna. På tio minuter vände Piteå matchen.
Sofie Persson och Viktoria Forsmarks fullträffar var riktiga kanonskott. Perssons 1-1-mål var en riktig projektil under ribban och Forsmarks snabba tillslag efter Markstedts nickskarv var minst sagt klinisk.
Om jag saknade Jennifer Nobis (lagt av) och Hanna Pettersson (knäskadad) så kan jag lova att jag inte gjorde det efter full tid.
Forsmark har fått en kanonstart med två mål på två matcher och har troligen fått självförtroende att lyckas hänga fler framöver.
Till sist måste jag nämna Lydia Williams insats i hemmamålet.
Den australiensiska landslagsmålvakten var en gigant i matchen och visade upp flertalet högklassiga räddningar - Kathleen Radtkes 2-2-kvittering hade ingen målvakt i världen tagit - den satt i kryssets sista nätmaska.
Piteåspelarna var besvikna efteråt. Men när de vaknade i dag var de nog ganska nöjda ändå.