<P>Det finns, självklart, massor att berätta om efter 15 år på sportredaktionens stolar. Inte minst om just stolarna ? som varit hellre än bra genom åren. Men. Det kommer säkert att glömmas bort både det ena och det andra men jag kommer klockrent ihåg vad dåvarande sportchefen Torsten Wiklund sa till mig på min första dag i Luleå ? på hösten 1992.<BR>? Du måste vara självgående i det här jobbet. Det kommer ingen och talar om vad du ska göra hela tiden. Är du beredd..?<BR>Svaret var ett självklart ja. Skolningen som lokalredaktör i Jokkmokk var den bästa tänkbara och från den eftermiddagen har stora delar av mitt liv handlat om puckar, bollar, islador, fotbollsplaner, träningsläger, tappade sugar, felpass, stolpskott, hyllningar, sågningar, guld och gröna skogar.<BR><BR><STRONG>Lipade en skvätt</STRONG><BR>Jag tänkte ägna den här krönikan till lite av det som varit kuligast. Och då menar jag specifika händelser ? inte jobbet i sig som faktiskt har varit en dröm som slog in. Och att leva i sin dröm har varit ? fantastiskt.<BR>Luleå Hockeys SM-guld 1996 är den största av alla glädjehappenings. Länet hade väntat, väntat och väntat på ett lagguld och när det väl kom så rann det över alla breddar. Själv lipade jag en skvätt framför TV:n i Sävast, sade hej till familjen mitt i påskmiddagen, kastade mig in i en taxi och åkte direkt till Kallax ? där det totala kaoset rådde.<BR>Ett par timmar senare lämnade jag en flygstation i spillror. Det såg ut som ett bombnedslag därinne men vem brydde sig. Vi gjorde en lysande guldbilaga i ren och skär eufori.<BR>Plannja hängde på och vann året efter. Kul det också men firandet blev en kall kväll på en pizzeria i ett stendött Borås. Däremot var mottagandet med Draken-eskort och allt folket på stan en magisk händelse.<BR>Precis som det första guldet på hemmaplan ? inför den dittills största publiken i basketligans historia.<BR><BR><STRONG>Underbart att sitta i hallen till finrummet</STRONG><BR>BBK:s osannolika kvalresa upp i superettan kommer också högt upp på min kul-i-sport-lista. Kvalmiraklet i Väsby följde jag från redaktionen och minuterna före slutet ringde jag upp klubbdirektören Ingemar Ek för att höra slutet i, så att säga, direktsändning.<BR>? Du, mumlade Ek. Jag ser ingenting. Jag har gått ut i skogen för jag orkar inte se på längre. Det kan ju fortfarande gå åt h-vete...<BR>En klassiker jag aldrig glömmer.<BR>Hela den efterföljande säsongen i superettan var också en höjdare från träningslägret i Holland till kulmen i det helt osannolika slutet i Falkenberg.<BR>Eftersom mycket av mitt tidigare liv kretsat kring just fotboll var det underbart att få sitta i hallen till finrummet ? om än bara i två säsonger.<BR><BR><STRONG>Vändande skepp i motvind ger salig känsla</STRONG><BR>Dagen då Luleå Basket räddades si-så-där fem-i-tolv framkallar också ett stort leende fortfarande för länet hade blivit så mycket fattigare utan ett elitlag också på dambasketkartan. Och när skepp kan vändas i hårdaste motvind ger det mig alltid en salig känsla av lycka.<BR>Höll så när på att glömma Alviks damer och det hade varit ett gigantiskt tjänstefel som, inte minst, fått eldsjälen Roland Lindberg att gå i taket.<BR>Det var också en mycket speciell dag, den där eftermiddagen 2001 på Gammlia i Umeå. Höstsolen flödade på ett Alvik som verkligen gav allt och lite till i varje närkamp, i varje moment. I andra halvlek lirade Jenny Sundberg på ?min kant? och Sundberg lade hela sin Alvikssjäl, och lite till, i varje tackling.<BR>Det small och small igen, det var inte vackert men inte ens f..n själv hade kommit över den bron.<BR><BR><STRONG>Fotograf i röda långkallingar</STRONG><BR>Alvik som fått en friplats i ettan var i allsvenskan ? och kuligare kultur med en fotbollskula kunde det knappast bli.<BR>Tränaren Birger Grahn var så tagen att han inte kunde prata just. Bara en sån sak. Storsnackaren blev plötsligt en mussla med tårar i ögonvrån. Ett stort ögonblick det också.<BR>15 år är en lång tid, upptäcker jag precis, och jag kan konstatera att jag fått med mig åtta lagguld på vägen, ett gigantiskt antal toppmatcher och ett antal helt osannolika resor, inte minst till Ryssland. <BR>Jag har upplevt fotograf Dimeus i röda långkallingar desperat kämpande för att få iväg e-n bild från Tyskland ? när Luleå Hockey spelade i Europaligan ? och mycket, mycket mer.<BR>Det mesta har gjort mig hellycklig. I morgon får ni läsa om det som i-n-t-e gjort det.</P>
