Plannja Baskets uttåg ur SM-slutspelet må vara historiskt.
Men på något sätt ändå hälsosamt.
Många har kastat skit på Plannjas nya lag, menat att det är en budgetvariant. Kan mycket väl vara så. Men är det fel? Man måste ju rätta utgifterna efter inkomsterna, såväl privat som i ett företag eller en förening. Med tanke på de kärva ekonomiska förutsättningarna som föreligger i dagsläget tycker jag det känns sunt av Plannja. I stället för att stå i skamvrån och inte ha råd att betala spelare, som vissa andra ligaklubbar har tvingats göra under säsongen. Personligen tycker jag det har varit roligare att se Plannja Basket än på många, många år. Utgången har varit oviss inför varje match och det har varit sjukt kul att se Christopher Ryan ta steget mot att bli en riktigt stor spelare. Håkan Larsson har varit lite vilsen när han inte spelat med en riktig skytt, för övrigt första gången på jag vet inte hur länge Plannja inte haft en riktig skytt i startuppställningen. John Rosendahl har blandat och gett, likaså Jim Enbom. Mats Olsson har förvaltat det förtroende han fått av coach Mattias Kenttä, Olsson blev grundseriens bästa trepoängsskytt. Äntligen, liksom. Erik Vestin blev lite av en besvikelse, det verkade så bra men Vestin verkar ha hamnat i en ond spiral och då är det sannerligen inte lätt. Defensivt godkänd medan det hackat ordentligt i offensiven. Adam Rönnqvist har gjort ett par pigga inhopp och kanske får ännu mer speltid nästa säsong när Christopher Ryan drar utomlands. Utgår nämligen från att det blir så. Även om jag tror att han skulle må bättre av ännu en ligasäsong. Det som skiljer årets Plannja Basket från en semifinal är värvningarna. Helt klart. Derrick Stevens var inte den spelare Plannja behövde och Mark Kelley hamnade lite mitt mellan två positioner. Ersättarna då? Tja. Gerald Riley har stundtals varit magiskt. Men däremellan har jänkaren blandat dåligt kroppsspråk med dåliga beslut i anfallen och jag gillade inte det jag såg i slutminuterna i den här matchen mot Uppsala. Riley är en bra spelare, men jag sätter frågetecken för karaktären. Mark McCarroll då? Jovars, hans armar har fångat massor av returer. Men samma armar har sett galet stela ut när det har handlat om straffkast. Summan av kardemumman är givetvis följande: Behåll Håkan Larsson, John Rosendahl och Jim Enbom. De håller fortfarande. Men. Truppen måste breddas och importerna måste vara bättre. Det håller inte att ha, i princip, fyra spelare på bänken som inte gör en minut. Det sliter för hårt på startspelarna och det blev också avgörande mot Uppsala. Bredden på truppen. Visserligen har Uppsala öppnat plånboken och investerat i inte mindre än sex importspelare. Men det är inte på långa vägar otillåtet. Kanske opersonligt, men vem bryr sig om det när klubben har gått till sin första semifinal på jag vet inte hur många år. Samtidigt som Plannja missar semifinalen på jag vet inte hur många år. Skilda världar absolut. På ett annat sätt kan jag tycka att det är bra för basketen om inte guldet automatiskt hamnar i Luleå varje år. Arrangemanget och stämningen i Fyrishov var bedövande i går. Det behövs. Om basketen på något sätt ska växa som sport i Sverige gäller det att huvudstaden hakar på. Uppsala ligger nära nog och kan vara dragplåstret i söder. Så var den säsongen också över. Tomt. Som alltid. Men damerna är kvar och vi sätter hoppet till dem. Tjejerna i Luleå Basket och snart drar brudarna i Piteå IF i gång också. Tjejernas år? Vi säger så.