Det börjar närma sig två veckor.
Två veckor av upplevelser, känslor och intryck.
Men än så länge har jag inte sett Ryssland.
Min sambo brukar roa sig med att räkna upp alla länder hon har varit i och när jag ska försöka utmana henne förlorar jag alltid. Så vitt jag vet har hon däremot aldrig varit i Ryssland, det borde betyda att jag kan reducera i vår interna kamp, men jag är tveksam.
Den här olympiska världen liknar ingenting annat, den påminner om Disney-land och luktar som en nyöppnad målarburk – men det här är inte Ryssland.
Det här ett inplastad OS-wonderland.
Vistelsen i Sotji-området är märklig på så många olika sätt.
Arrangörerna har gjort allt för att vi besökare ska röra oss i en drömvärld och inte ha någonting att anmärka på.
Nu sitter jag på en pressläktare 20 meter från isen där Alexander Ovechkin och Ilya Kovalchuk får publiken att vråla. Jag har en egen tv-skärm vid min sida, om jag föredrar att titta lite snett nedåt i stället för uppåt då jag vill se reprisbilder. Stolarna är bekväma och jag skulle kunna lägga mig raklång för att sträcka ut benen.
Jag sitter i en nybyggd hockeyarena som tar 12.000 åskådare, varav de flesta troligtvis är förbannat rika. Går jag utanför dörrarna behöver jag bara gå 100 meter till nästa arena.
Runt Medal Plaza, platsen där svenska skidåkare brukar ta emot medaljer på kvällarna, är skrytbyggen uppradade. Det är som att ha en Friends Arena, en Globen, en Tele2 Arena plus tre ännu lyxigare byggnader inom kort gångavstånd.
Vi ska inte behöva röra oss i onödan. Och för den som är rädd för att gå de få stegen finns det bussar som rullar runt mellan arenorna, non stop, dygnet runt. Men bara för journalister och ackrediterade så klart – vi ska ju inte behöva beblanda oss med någon ”vanlig människa”.
Och vi ska absolut inte behöva se Ryssland.
Vi rör oss på ett område som sträcker sig drygt fem mil mellan skådespelsplatserna. Det är ett fem mil långt område helt befriat från smuts och fimpar.
Innan vi beger oss upp till skidstadion i bergen eller in på olympiaområdet inne i stan går vi igenom säkerhetskontroller och metalldetektorer, ingenting ska komma igenom.
Det här var jag beredd på.
Vad jag inte var beredd på var att varenda människa jag möter har handplockats och godkänts av organisationen. Vi är under belägring i vårt OS-wonderland.
Under gårdagskvällen tog jag och några kollegor en promenad i samhället vi bor i. Bland nybyggda affärsbyggnader och glimrande lampor vandrade vi till dess att stråket längst kanalen tog slut. Till vi nådde en osynlig stopp-skylt, där byn var till ända och vildmarken tog vid.
Och där – en säkerhetskontroll .
Plötsligt uppenbarade sig allt för mig. Jag såg ytterligare en vid järnvägsstationen. Jag började lägga märke till personerna jag mötte. Alla har en ackrediteringsbricka, alla är godkända.
Personerna som kommer utifrån kontrolleras och bifalles, övriga finns utanför området. Ute i riktiga Ryssland.
Det här är ett fem mil långt, och jag vet inte hur brett, avspärrat område. Det jag i min naiva värld har trott var en folkfest för invånarna nere vid Medal Plaza är bara ett kalas för priviligierade.
Du måste godkännas och du måste ha råd med en biljett – annars har du inget i OS-staden att göra.
Vem som helst kommer inte in genom stadsportarna.
Här luktar det tuggummi, det är skinande rent och alla har ett leende på läpparna. Och det är så vi ska minnas den här platsen.
Det här är OS-wonderland. Och än så länge har jag inte fått se någonting av Ryssland.