Krönika: Ingen kan utmana Plannja Basket

Ny säsong.
Nya förutsättningar.
Men ändå inte. Plannja Basket är fortfarande favoriter, fortfarande under hård hemmapress och har som vanligt – ett kritiserat nyförvärv.
Varje år trummas det också ut att basketligan är jämnare än någonsin. Det är den inte.
Plannja Basket är överlägset – och ska så vara.
Med den omsättningen och den organisationen vore det en skandal om klubben inte gav coacherna de bästa tänkbara förutsättningarna att bygga ett lag, inom befintliga ekonomiska resurser det vill säga.
Efter fjolårets Obol-krasch fick basketförbundet kavla upp ärmarna och ta tag i skiten. Man stod med ett varumärke som inte var särskilt attraktivt och hamnade mitt i en av svensk idrotts största skandaler.
Man var tvungen att hitta på något nytt inför årets säsong. Något fräscht, något som skulle få tillbaka basketens trovärdighet och attraktion.
I stället för att fokusera på det som gör en sport attraktiv – nämligen sporten i sig – satsar man på slipsklädda tränare, tuffa direktiv kring matchreferat (!) och opartisk speaker.
Shit.
Inte känns det särskilt spännande. Fotbollstränarna i allsvenskan vinner inga modetävlingar men har både publiken och pressen med sig. Matchreferat på hemsidan är bra, men allvarligt – är det vad resurserna ska läggas på?
Inte i mina ögon.
Årets upplaga av Plannja Basket då?
Tja. Det ser väl som vanligt lite småintressant ut även om herrbasketen känns måttligt het i största allmänhet. Värvningarna har redan kritiserats här och där. Med tanke på att jag inte sett dem spela, annat än några minuter mot Tromsö, är det svårt att säga.
Men Terry Williams är en bättre lagspelare och en bättre försvarsspelare än Andrew Mitchell. Däremot är det svårt att hitta en bättre matchvinnare än just Mitchell.
Williams strör passningar omkring sig och har tålamod i anfallsspelet. De andra spelarna tar mer ansvar och rör sig bättre på planen när de vet att bollen faktiskt kan landa i deras händer.
Marcus Jackson är en center. Det är länge sedan Plannja haft en så pass utpräglad centerspelare och det är vad man letat efter i satsningen mot spel i Europa.
Jackson har hävdat sig bra mot topplag som Ventspils och Cherkasy – något som i teorin borde innebära att han håller i basketligan också. Men teori och praktik är inte alltid kompatibelt i sportvärlden.
Adam Sonn spelade bra i Lettland men fick sedan respass hem.
Nu tror jag inte Jackson får lämna laget i förtid, inte alls faktiskt. Snarare tror jag att han kan bli en publikfavorit i Pontushallen med sitt uppoffrande spel och sina tunga returer.
Det enda som känns lite trist, men ändå inte, är att man tappat Jonas Jerebko. Trist för publiken, bra för Jerebko som går som tåget i Italien.
Dee Ayuba är ett oskrivet kort i mina ögon – någon ersättare till Jerebko är svår att hitta. Men visst blir Ayuba nyttig helt klart.
Håkan Larsson och John Rosendahl – tokviktiga.
Jim Enbom och Fred Drains – tokviktiga.
Det pratas också om att Plannja ska börja rotera in de yngre spelarna på ett bättre sätt. Robin Ryan ligger nog bäst till och har fått en del speltid i träningsmatcherna. Markus Häggblad kan bli en obehaglig överraskning för de övriga lagen.
Vilka är då lagen som ska utmana Plannja i toppen?
Förra året prickade jag in 08 Stockholm som SM-finalist. I år ser det tyngre ut för Jonte och gänget. Solna då? Luktar lite lågbudget, men man vet aldrig.
Nä, det allvarliga motståndet kommer från lite oväntade håll. Jag tror det är dags för en norrlandsfinal mellan Plannja och Sundsvall. Med vissa frågetecken för Sundsvalls bakplan som känns lite svag.
Öresundskraft blir starka och Uppsala likaså.
Ett varningens finger för Gothia som var bra redan förra året och blir bättre i år.
Annars är nog coachmatcherna mest spännande. Torbjörn Gehrke, Jonte Karlsson, Pekka Salminen och Charles Barton.
Hett, hett, hett.