Krönika: Ingen kickar fotboll som han
Men, nästintill ingen kickar fotboll som han. Zlatan alltså.
Det hade regnat i Stockholm under i princip hela lördagen och första minuterna såg det mest ut som ett gäng lirare på såpa. Men det visade sig ganska snart att Zlatan Ibrahimovic hade något på gång.
Han jobbade på ett sätt som jag inte sett honom göra tidigare, han sprang, kämpade och höll huvudet högt. Zlatan gjorde så många bra, och sjukt coola, grejer att jag inte har plats för att räkna upp varenda grej.
Inga mål - men ...
Men det jag kommer ihåg mest är en sekvens där Zlatan har bollen tiotalet meter utanför straffområdet, Johan Elmander springer i djupled och tar ögonkontakt med Zlatan och pekar var han vill ha bollen.
Precis där får han också bollen och en av de bättre målchanserna skapades.
Zlatan Ibrahimovic har inte gjort mål i landslaget på två år.
Men så länge han spelar som i lördags gör det inte något. Med det spelet gör han sina lagkamrater bättre, han skapar chanser och bidrar till att Sverige har en god chans att vinna sin EM-kvalgrupp.
Själva slutspelet är nog redan kirrat.
Noterade på presskonferensen efter matchen de stora skillnader som finns mellan det svenska landslaget och det danska. Danmarks förbundskapten, Morten Olsen, satt avslappnad med ett öppet kroppsspråk. Sveriges dito, Lars Lagerbäck, satte sig barskt med armarna i kors och svarade på frågorna. Typ.
Bortsett från Zlatans show kan jag inte låta bli att imponeras av två spelare. Dels Johan Elmander som sprang så sjukt mycket, jobbade så sjukt hårt och skapade massor av målchanser. Men även av Tobias Linderoth, en spelare som kanske inte gör så mycket väsen av sig. Men som hela tiden sitter som en elak terrier i motståndarnas rygg. Där kan vi också snacka om en kille som jobbar för laget.
Men jag förstod faktiskt inte ett ord av vad Morten Olsen sa, därför fokuserade jag mest på kroppsspråket. Skulle inte passa in i Skåne, även om jag faktiskt vet vad en rullebör är.
Jag kan faktiskt inte låta bli att skriva ett par rader om torsdagens träningsmatch i ishockey mellan Luleå Hockey och Skellefteå AIK. Eller rättare sagt - om den händelse som inträffade efter själva matchen.
Faktum är att jag, ungefär samtidigt som matchen pågick, satt på en föreläsning där Lennart Peterson berättade om hur svenska fotbollförbundet och polisen arbetar med supporterproblemen kring fotbollen.
Samhällets ansvar är stort
Han visade på flera intressanta synvinklar på hur man ska lösa problemen. Men han kom hela tiden tillbaka till samma lösning. Att det är ett problem som idrotten, samhället och polisen tillsammans måste ta tag i för att kunna lösa upp.
Enligt de uppgifter jag fått rörde det sig inte om folk organiserade i Luleåfans eller Northpower (Skellefteås supporterklubb) utan helt enkelt grabbar som var sugna på att slåss.
Luleå Hockey ska naturligtvis ta problemet på största möjliga allvar. Stänga av folk - om det är möjligt, tuffa till säkerheten - på rätt sätt.
Men jag har svårt att se hur det kan vara Luleå Hockeys problem rakt av. Väljer dessa grabbar, för det handlar om grabbar, att slåss - låt säga - på Bergnäset en timme före matchen i Luleå Hockeys och Skellefteås namn.
Är det då Luleå Hockeys eller Skellefteå AIK:s fel?
Nej. Naturligtvis inte.
Klubbarna kan bara vara ansvariga för det som händer inne i själva arenan och i dess omedelbara närhet. Därför är det viktigt att Luleå Hockey agerar och ser till att barnfamiljerna på väg till bussen eller bilen inte blir översprungna av slagsmålsidioter.
Därefter tar samhällets ansvar vid. Det ansvar som vi alla har.
Skulle inte idrotten finnas är jag ändå övertygad om att dessa slagsmålsidioter skulle hitta något annat att slåss kring.
Och det är inte Luleå Hockey eller Skellefteå AIK:s fel.
Så jobbar vi med nyheter