Jag har hela tiden hyllat Luleå Baskets satsning på det nya lagbygget. Att man vågat välja en annan väg, även om den kanske inte är helt spikrak.
Nu blev det förlust i premiärmatchen och det såg, i ärlighetens namn, inte särskilt bra ut.
Det var riktigt nervöst från flera håll i Pontushallen när matchen drog i gång.
Frida Aili skulle visa hela Luleå att hon klarar av att axla Maria Näsströms mantel. Dennis Pihl ville vinna och visa att han är en bra coach som kan få spelarna att enas kring en spelidé.
Som sagt.
Det fanns nervositet.
Sedan fanns det några som var mindre nervösa. Typ Anna-Lisa Vestin och Eva Hägg-Myntti.
De kan i och för sig ha varit skitnervösa men det syntes inte. Respektlöst försvarsspel, tålamod i anfallet och vältajmade skott.
Det skrattas mer i årets Luleå Basket. Om det sedan leder till fler segrar låter jag vara osagt. Men det s-e-r roligare ut.
Basketen som presenterades i den första perioden var något av de sämre jag sett. Utan att vara kaxig så hade mina division II-tjejer hängt med skapligt i tempot. Det är inte bra. Eller rättare sagt – skillnaden ska vara större.
Marbo var taggat och förra Luleå spelaren Emma Nilsson var glödhet.
Därför kunde jag aldrig riktigt räkna bort gästerna, även om hemmalaget såg ut att gå mot en komfortabel premiärseger.
Nyförvärvet Therese Hellerstedt är landslagsspelare. Jag förväntar mig SÅ mycket mer av en sådan. Även om det är juniorlandslagsmeriter hon stoltserar med.
Luleå Basket vill spela snabb basket, man vill ha mycket rörelse och man vill att Frida Aili ska attackera korgen. När väl Marbo förstod det tog det inte många sekunder innan en zon var uppsatt.
Då tog det bokstavligen tvärstopp för Luleå Basket.
Visst, man fick i ett par trepoängare men man började skjuta hejvilt och slutade tänka.
Det blev stillastående och tråkigt. Marbo kontrollerade ändå händelserna i försvaret och gjorde sedan enkla, mycket enkla poäng i anfall. Johanna Ericsson hade lekstuga med Luleås försvar och det var heller ingen som hängde med eller tog Emma Nilsson på allvar.
Dumt.
Jag höll på att idiotförklara Marbocoachen Fredrik Wilén i slutet av matchen. När Luleå Basket precis hade vänt tillbaka och tagit en knapp ledning plockade han ut Johanna Ericsson. Men så fel jag hade. Marbo klarade att vända utan Ericsson. Man hade ju Emma Nilsson.
För att Luleå Basket ska kunna vinna en sådan här match gäller det att man får rörelse på bollen, även mot zonen. Och hur bra Frida Aili än må vara så blir det lite snedvridet när hon tar drygt hälften av hela lagets avslut på korgen.
Missförstå mig rätt, Aili är grym. Men det blir lättläst, särskilt eftersom hon helst inte vill ta skott utifrån. Något som hon måste bli bättre på om hon ska kunna ta nästa steg, det vill säga till en bättre liga i Europa.
Helt klart syntes det att man saknade en riktig insidespelare. Anna Brännvall i all ära, hon slet föredömligt, men en riktig returmaskin är vad som saknas. Men det kommer. Lachelle Lyles sägs vara ett monster under korgarna och det behövs.
Annica Grafström hamnade i snabb foulnöd och nådde inte upp i normal nivå men nog ser jag hellre Frida Grahn som starter.
Nåja. Jag tror fortfarande på Luleå Basket. Det är trots allt inte nu man ska vara bäst. Däremot finns det mycket som kan bli bättre. Jag förväntar mig att det sker en scenförändring när laget blir komplett. När alla kan hitta rollerna som man egentligen ska ha.
Så jag väntar ett tag till med den stora sågen.