Krönika: Kalle får svårt att resa sig igen

Boxningsvärlden är en värld full av myter. Det är också en värld som hela tiden befolkas av en blandning av lysande artister och, mer eller mindre, sorgliga och solkiga existenser.
Det är ingen hemlighet.
Kalle Larsson är bara en i den långa raden som inte har kunnat hantera situationen, orkat med pressen eller, helt enkelt, bara valt en annan väg.
Hur som helst så är det än en gång bevisat att den ensamme inte är den starkaste i någon av världar - och jag tror att Kalle Larsson tillhör den ensamma.
Visst, han har en flickvän, han har kompisar och han har sin tränare men han känns ändå, på något sätt, ensam. Som om han tillhör det ensamma folket.
Nu har han slagit knock på sig själv och jag tror att han får mycket svårt att resa sig från den käftsmäll som han tillfogat sig själv genom att ge sig in i drogernas förljugna verklighet.
Som alltid såna här gånger är det svårt att förstå varför men Larsson har varit pressad och ansatt efter åtalet, och fällningen, för misshandel.
Men för mig räcker inte detta som förklaring.
Kalle Larsson har ingen karriär kvar längre. Jag har svårt att se det men det kan finnas en väg tillbaka men den är lång, lång och ännu längre.
Han behöver hjälp fast jag har svårt att tycka genuint synd om honom. Det gör jag, däremot, om hans tränare Janne Karlsson. Karlsson har ställt upp för sin boxare, han har tagit striden och han har aldrig vikit sig en millimeter.
Som den fighter han är har han stått pall för smällarna och hållit Kalle Larsson om axlarna. Även i de tuffaste av strider.
Janne Karlsson kommer säkert att ta den här striden också och jag är övertygad om att han kommer att göra allt för att ta Kalle Larsson ur missbruket så snabbt som möjligt.
Men jag tycker synd om honom. Det svek han måste känna innerst inne kan antagligen aldrig riktigt beskrivas av en utomstående.
Men tomheten är stor i hans hjärta en dag som denna. Så mycket förstår jag.
Jag vet inte om Kalle Larsson också har gått på myten men för mig har han hela vägen varit en sorts antihjälte. En kille som verkligen vill och som tagit sig dit han kommit via målmedvetenhet och hårt arbete.
Trots taskiga förutsättningar från början.
För boxningen föder hjältar och själv fick jag mina första handskar innan den första fotbollen. Min far var hängiven boxningsfan och vi gick många tunga matcher i hallen på Porjusvägen och tillbringade massor av timmar med Rekordmagasinet framför oss - innan TV:n tog över.
Farsan gillade Rocky Marciano. Kanske den störste av alla hjältar - men också en av de mest dumdristiga.
Själv blev det Cassius Clay - då och för alltid. Och för mig är Ali en av de absolut största idrottsmännen genom alla tider.
Kanske den störste.
Därför har det känts kul med en kille från norr som tagit sig i alla fall en bit in i den värld som har ett sällan skådat skimmer kring sig och kan leva i den drömmen. En värld som också är skum, mytomspunnen, korrumperad och ofta tämligen sjuk. Den sidan vill jag helst inte se men den gör sig så fruktansvärt obehagligt och stenhårt oförblindat tydlig. Gång efter gång. Pang bom. Smack i golvet.
Nya droger, nya misshandelsfall, nya skandaler.
Kalle Larsson är, som sagt, bara en i raden men det förlåter honom inte.
Det är tragiskt - men det är verkligheten.
n Cheerleading är någonting helt annat men också en tuff värld. Inte minst för 11-åringar som inte får ledigt ens för att läsa läxorna. De påpekar själva att cheerleading inte är någon lek utan ska tas på allvar och att toppa 11-åringar - det är liksom ok. Nu är jag lika tydlig som ledaren Carin Sjöblom; Jag gillar det inte alls. Ska cheerleading kvalificera till en annan bedömning bara just för att det är cheerleading..? En 11-åring är 11 år i vilken idrott som helst. Och bara ett barn.
n Obol då? Kuriren var FÖRST med att dra ner brallorna på Bo Johansson och hur det än slutar är jag glad att Kuriren aldrig höll med de hovreportrar som Obol så gärna också ville ha.