Krönika: Luleå Hockey spelar inte som ett lag

Jag erkänner. Efter andra perioden var jag faktiskt fullt benägen att åka från Coop Arena till någon närbelägen sportbar och sänka ett par kalla för att sedan ringa in matchen efter slutsignal. Det kändes tungt, tröttsamt och helt enkelt eländigt. Depp-SMS ramlade in på löpande band och stämningen i hela hallen kändes uppgiven. Den tunga stämningen blev lättare i slutet av tredje perioden och seger i förlängningen betyder antagligen en hel del - inte bara poängmässigt. Men det känns ändå inte bra. Min känsla är att Luleå Hockey just nu inte spelar som ett lag. Enskilda spelare briljerar, igår var det Linus Omark, Tommi Miettinen och stundtals även Johan Harju. Jag hackade en del på Linus Omark i början av säsongen. Konstaterar nu att jag kommer att sakna honom. Är nämligen rätt säker på att han inte spelar i Luleå Hockey nästa säsong. Bara en känsla liksom. Men det kollektiva spelet känns inte helt solitt av någon anledning. Uppspelen tenderar fortfarande att hacka och när man väl kommer in i anfallszonen hittar man inte varandra som man borde. Det var ganska stor skillnad när Linköping ångade på, livsfarligt varje gång. Typ. Linköpingstränaren, Magnus Hävelid, var lite ironisk på presskonferensen. Med all rätt. Han sade något i stil med "domarna har ju börjat döma efter de direktiven som skickades ut i augusti". En mycket korrekt analys av Hävelid. Medan själva grejen att domarna nu - med tio omgångar kvar - ska bli petimätermänniskor känns befängd. Det blev ett par mål i powerplay för Luleå. Men motståndarna behöver nog inte darra så mycket ändå. Jag måste nog ändå påstå att det inte är helt klockrent att laget fortfarande inte har ett bra powerplay när bara en femtedel av serien kvarstår. Jag hade laddat för en rejäl sågning efter andra perioden. Något i stil med att Luleå Hockey nästa säsong riskerar att möta Asplöven i en fullsatt ishall någonstans i östra Norrbotten. Ett skräckscenario. För länets ishockey och för Luleå som stad. Något annat kan man inte säga. Nu blev det seger i förlängning och helt plötsligt andas man ut en smula. Men jag väljer ändå att poängtera att risken att möta Asplöven, eller Björklöven, eller Borås lever fortfarande. Dessvärre. Man måste vara ödmjuk inför den situationen och konstatera att det finns ett par saker att jobba på. Jere Myllyniemi - fågel eller fisk? Ja, ni. Tror inte exakt att det var den här typen av stabilitet Luleå Hockey sökte när man värvade honom. Stundtals fenomenal, stundtals livsfarlig. Jag tänker främst på försvarsspelet och uppspelen. I bland ser det så bra ut, men man får aldrig någon jämn nivå. Försvarsspelet är i mina ögon något som laget kollektivt måste hjälpas åt med. Inte bara backarnas jobb med andra ord. En sak är dock säker. Kan inte tänka mig att Luleåbackarna kände sig särskilt trygga när Myllyniemi darrat rejält bakom egen kasse och i princip passade pucken rakt ut på klubban hos en Linköpingsspelare. Jag skulle i alla fall inte känt den totala tryggheten. Sedan var det ju det där med powerplay. Vad som saknas där är en vass, spelskicklig back. Eller gärna två. Jag vet att spelarmaterialet sätter begränsningar men varför Pavel Skrbek i powerplay? Varför inte toppa upp med Janne Sandström och Pekka Saravo? Eller kanske Johan Ejdepalm? Skrbek är en skön lirare och defensivt en klippa många gånger, men i powerplay går det helt enkelt för sakta. Tomas Surovy, var han på isen? En snabb koll i statistiken säger drygt tio minuters speltid. Helt osynlig för mig i alla fall. Sedan verkar det som om silly season har dragit i gång igen. Uppgifter gör gällande att Timrå är och rycker i backen Pekka Saravo. En obehaglig tanke. Att införa samma regler som i NHL där klubbar inte får förhandla med spelare under pågående säsong är nog ingen idé. Den regeln efterföljs nog inte särskilt bra. Bara hoppas att Luleå Hockey gör det man kan för att få Saravo att stanna ytterligare en säsong. Han är rätt viktig. Om man säger så.