Kämpaglöden har ifrågasatts. Passningsspelet har ifrågasatts. Och försvarsspelet har ifrågasatts.
Då slog IFK Luleå till med 7-1
i en av säsongens hittills viktigaste matcher.
Dessutom mot ett lag som så sent som i förra omgången spöade serietvåan Sirius.
Jag behöver nog inte ens skriva hur starkt det är.
Ändå var inte resultatet i överkant. IFK förtjänade faktiskt sju mål. Minst. Så bra spelade laget.
Framförallt var inställningen där redan från start. Efter fem minuter kunde man direkt se att det här skulle bli en bra match från hemmalagets sida. I en tillställning där alla elva på planen gjorde bra insatser var det ändå två spelare som stack ut lite extra.
Två spelare som jag för en månad sedan ifrågasatte efter en match mot Östersund.
"Det vore kanske inte en dum idé att göra en markering till nästa match och visa att ingen i laget är ovärderlig. I det långa loppet tror jag mer på "Mettä" och Andersson i startelvan, men just nu krävs en förändring", skrev jag då.
I går höll både Per Mettävainio och Anton Andersson en enormt hög klass.
Andersson gjorde den bästa matchen offensivt som jag har sett honom spela sedan flytten till Gif Sundsvall för fyra och ett halvt år sedan. När han har det där självförtroendet är det ingen rolig spelare att ställas mot som ytterback.
"Mettä" stod för tre mål. Hade säkert kunna göra tre till. Och slet som ett djur där framme.
Äntligen visade duon den kvalitén som de besitter.
Jag har valt att inte döma ut laget tidigare, av den anledningen att det helt enkelt har funnits så oerhört mycket mer att hämta i spelet. Saker som man gjorde bra i fjol och som omöjligt kan ha blivit sämre en säsong senare. I går plockade man fram det.
Och det gör mig övertygad. Kontraktet ska bara IFK Luleå klara av. Så pass mycket skicklighet finns i laget när alla drar åt samma håll samtidigt.
Och lyckas man inte få ut det vid tillräckligt många tillfällen den här säsongen är det inget annat än ett misslyckande.