Krönika: ?Nu är jag heligt förbannad?

Att hitta formerna på meningarna för att beskriva den förskräckligaste förnedring jag upplevt i ett slutspel, i hemmahallen, sedan jag började följa Plannja Basket för 12 år sedan. 53?90 är siffror som inte bara skrämmer. De lyste som ett aldrig slocknande norrsken i den hall där Plannja Basket så länge bara vann ? och vann. Det var som om Delfinen inte bara skrämde upp motståndare på is och med grillor på fötterna ? utan också basketslackers. Lundén vann coachmatchen De dagarna är förbi. Norrskenet på tavlan ljög inte. Plannja hade förnedrats, klätts av in på bara skinnet av ett smart spelande Akropol som visste exakt vad de själva skulle göra. Och exakt vad Plannja skulle göra. Olle Lundén vann coachmatchen lika överlägset som hans spelare gjorde det ute på banan. Även om han höll en mycket klädsam, låg, profil efteråt. Många försöker hitta förklaringar i misstaget att flytta in i Coop Arena. Varför?, frågar jag mig. Varför skulle det vara sämre? Akropol hade ingen match där före den i går och korgställningarna är de samma som rullats in i Pontushallen hela säsongen. Hallproblematiken är kontruerat nys. Så mycket basket har jag spelat själv, så jag tvekar inte om detta. Akropol borde ha haft de problemen ? om någon nu skulle ha det. Det blev inte så. Jag har gnällt mången gång förr men efter den här matchen räcker det inte bara med gnäll. Jag känner mig heligt förbannad över att se ett lag spelare som vill så lite, presterar så uselt, agerar så passivt ? och har betalt för det. Det Plannja bjöd på var en skammens uppvisning i bekvämt, tillbakalutat ickespel ? och jag säger det igen: Dagens Plannja är så sammansatt att när laget får för sig att de är bra ? då blir de sämre än det sämsta av motståndare. Då skrämmer de ingen ? eftersom de inte alls är den omänskliga lagmaskin som de själva inbillar sig. Var är glöden?? De förvandlar sig själva till kvartsfigurer med huvudena djupt uppstoppade under de egna armarna. Att bara låta det här hända, att låta det ske. Må vara att man torskar i en mitt-i-veckan-match mot Ockelbo i serielunken emellanåt ? det kan jag faktiskt köpa. Men att bli uppkörda på läktaren i sitt eget hus i en första SM-semifinal mot ett lag som, bevisligen, är hur svårt som helst att vinna mot i Rinkeby ? det är någon sorts världsrekord i bristande respekt för sig själva, klubben och alla fans som följde matchen. De visste dessutom om hur bra Akropol kunde vara efter 1?3 i matcher tidigare under säsongen. David Visscher hade ingen bra förklaring att ge till varför det gick som det gick. Han hade inte heller någon lösning på Plannjas enorma problem i offensiven. Akropol sjönk ihop sitt försvar och fick fel avslut från rätt spelare i rätt läge ? hela, hela tiden. Olle Lundén kunde flina hela vägen hem och han kan sova hur gott som helst på kudden för hans lag har inte bara skaffat sig matchboll redan nu. Visscher sover inte gott i natt Den psykologiska finalbollen kan ha åkt genom nätet redan den här nattsvarta kvällen i Coop Arena. En kväll som var den mörkaste jag upplevt med Plannja sedan Adam var länsman eller Sundsvall brann. Plannja brann inte, det glödde banne mig inte ens. Att se Carlos Wheeler strutta omkring och skjuta treor till höger och vänster var ytterligare ett pinsamt bevis på hur begränsad och allmänt ointresserad han kan vara. Andrew Mitchell ger inte laget en pinke-link av energi när hela hans kroppspråk berättar en helt annan historia och i övrigt orkar jag inte med att engagera mig. De har de inte förtjänat heller. Laget kan ? jovisst. Men vad kan de med kniven på strupen, egentligen? Och vad vill de, egentligen? Vill de verkligen vinna? Efter i går så tvekar jag. Big Time. David Visscher skrev i matchprogrammet: ?Nu kommer vår styrka att sättas på prov. Vilken förälder som helst vet är att bästa sättet för ett barn (vårt lag) att bli kvitt sina mardrömmar är att möta dem enda tills de inte längre är skrämmande?. Hur gott sover han i natt..?