Krönika: Plannjas anfallsspel liknade ingenting

Tänk att Luleå kunde förvandlas till Hawaii i oktober. Att Pontushallen kunde bli en arena där guld plötsligt blev till sand och att premiären i årets basketliga blev en enda förvirrad ökenvandring för Plannja Basket. Tänk. Tänk vad kul det hade kunnat bli, tänk vad fredagskvällen hade kunnat erbjuda. Nu ställdes istället frågetecknen på hög och istället för fredagsfest så blev det djupa fredagsfunderingar istället. Funderingar på fel, falsarier och fusk. Och nu talar jag inte om de nya klantskallarna till stadsråd i den nya regeringen. Men det här var kvällen då Plannjas hela offensiv blev ett enda stort fel, då Håkan Larsson spelade falskt både framåt och bakåt och när Andrew Mitchells försvarsspel mestadels var ett stort fuskverk. Rättvisan segrade Ändå var Plannja nära att stjäla matchen och det hade verkligen varit en jättelik rip-off en det stora tågrånet-liknade kupp som ingen hade kunnat förklara. Men nu blev det inte så ? utan rättvisan segrade i och med att Solna vann. För de var bättre. Och allt handlade egentligen om en enda spelare, nämligen Mats Levin. Han höll ihop ett annars också tämligen förvirrat Solna med smartness och styrka och han tog fullständigt nerverna ur Håkan Larsson som fick göra en skamsen säsongsdebut inför hemmapubliken. 21?4 i poängmatchen till Levin men det var så mycket annat som han gjorde som visade vem som bestämde. Han såg verkligen ut att gilla läget och när Plannja var på väg att gå förbi i slutet ? då regerade Levin. Då fick han stopp på Colemans tokskjutande och hade bollen i egna händer. Och då kom aldrig Plannja mer än ? bara nära. Förra veckan gick jag lyckligt hem från Pontushallen sedan Luleå Basket kört över ett helt chanslöst Brahe. Dessutom utan två nyckelspelare i Näsström och Carrie Bacon. Då skrev jag att LBBK:s nya offensiv var hur kul som helst. Jag glömde dock skriva att jag samtidigt konstaterade att Luleåtjejerna också skrattade sig igenom matchen. De hade lika kul mitt i spelet som jag hade efteråt ? och ett leende lag brukar, i nio fall av tio, också vara ett vinnande lag. Såg någon till ett enda litet leende i Plannjaspelarnas ansikten i går? Nej, inte en skymt av vita tänder syntes och det gjorde mig faktiskt orolig att se hur spänt, stillastående och tafatt Plannja agerade. För det var inte bara Håkan Larsson som svek. Nya Adam Sonn såg ut som om han fortfarande satt kvar i flygplansfåtöljen och visst var Mitchells skytte det som närapå tog Plannja förbi i matchen. Men Mitchells försvarsspel var ? hellre än bra. Närmast obefintligt. Och det utnyttjade en skottvillig Jerome Coleman som med lite bättre skärpa kunnat gjort ett 20-tal poäng till. Jag har sett Plannja i ett otal matcher och jag har sett en massa premiärer. Jag har sett bedrövliga matcher och jag har sett lysande segrar. Konstigt anfallsspel Gårdagens match visade prov på ett av de mest konstiga anfallsspel som jag någonsin sett. Det var, liksom, ingenting. Lite screens från bolllen och ett otal försök till screen och rulla-spel. Men snälla. Nivån är faktiskt bättre än så på ligan. All right. Plannja kanske inte har hunnit komma samman, det är bara oktober och då vinner man inga guld. Så jag kanske är överdrivet kritisk, antagligen är det så också, och jag kommer säkert att få äta upp en och annan rad av detta innan säsongen är slut. Kanske var mina förväntningar för höga. Jag hade i alla fall väntat mig betydligt mycket mer. För att säga att Solna gjorde någon jättematch ? då ljuger man. De gjorde vad de kunde och de jobbade stenhårt för varje boll men de hade det lätt att göra poäng mest hela matchen igenom. Och så hade de Mats Levin, som sagt. Vad var då bra i Pontus? Publiken var lysande. På från första början och de höll ut dessutom. Jerebko kan bli stor Jonas Jerebko visade att han kan bli stor, stor. Men bara emellanåt. Precis som laget. I övrigt var det som om oljan under Plannjas korg som sköt uppkastet tio minuter kom från spelarna själva för det gnisslade igång direkt och det var länge, länge kvalificerad rostvarning innan sista kvarten lyfte något. Men vad bjöds det för spel då? Jo, kvalificerad spring-och-skjut-basket. Precis som det brukar i ligan. De stora spelarna fanns där men spelet hade, sannerligen inte ändrats direkt. Nej, det var tjorv och rackelspel rakt igenom och det var ett spel som jag hade hoppats slippa se. Skaulo, sa vi hemma när jag lirade för länge sedan. Men nu kan det bara bli bättre. Och det blir det säkert. Annars åker jag i väg. Till Hawaii.