Krönika: Så uselt som bara gåtfulla folket kan

Jag har precis sett en ny match med det gåtfulla folket. Och som ni alla förstår så talar jag om Luleå Hockey av modell 2006/07. Det gåtfulla folket har förbryllat mig hela den här säsongen men jag trodde i mitt stilla sinne att när det var dags för slutspel så skulle gåtornas hemligheter öppna på sig och Luleå skulle lira som i en öppen instruktionsbok för hockeycoacher.
Men jag hade helt fel
För istället för att vända blad och skriva en ny, förhoppningsvis, lycklig slutspelshistoria som blev den första kvartsfinalen författad på ett så uselt sätt - att jag censurerar mig själv.
Jag nöjer mig med att konstatera att det gåtfulla folket var lika uselt som det gåtfulla folket kan vra - när de är som sämst. Och det betyder att Luleå Hockey fortsätter att blanda och ge och jag kan baske mig inte förstå mig på att det kan pendla så hiskeligt mellan toppnivå och bottenskrap.
Luleå lägstanivå den här säsongen stinker, rent ut sagt, och det är just detta som är skillnaden mellan Luleå av i dag - och i går.
Någon menade att 1-6-eländet i går var lagets sämsta match för säsongen - men jag håller inte med. Jag har sett sämre matcher, bland andra 0-4 mot Brynäs, men gårdagens platsar gott i bottenfemman.
Alla kategorier.
Och, som sagt, jag kan inte förstå varför det är på det här viset. Jag säger som rumpnissarna när Ronja trampade ner i deras hem "men, men varför är det på dette viset..? Varför blev det kväller..?"
Det blev mörkt i rumpnisseland och lika mörkt blev det i Luleå Hockeyland redan efter 6.18 i den andra perioden då Patric Blomdahl styrde in 3-0 - och matchen var över.
Blomdahl passade, för övrigt, på att göra sitt första mål för säsongen mot det Luleå som han försökte bulta sönder och samman under fjolårets kvartsfinalserie. Nu fick han vinna första ronden på ett helt annat sätt.
Och coachen Janne Karlsson hade läst på, funderat och klurat innan nedsläpp och vips så var Blomdahl i förstafemman - allt för att stoppa upp Bartecko och kompani.
Ett schackdrag som lyckades.
Bartecko, Renberg och Surovy hade det tungt och svårt medan Tony Mårtenssons lina fick dansa hockeypolka med virriga Luleåspelare och vinna kampen om isens dominanter - enkelt, kliniskt och smärtfritt.
Tillbaka till det gåtfulla folket som fortfarande förföljer, och irriterar, mig.
Pavel Skrbek varvar förbluffande misstag med helt ok spel men det förstnämnda överväger och i går var det långsamt, slarvigt och omständligt mest hela tiden. Inte minst vid offensiv blå.
I den här skaran adderades i går också Johan Harju som efter en rad med mer än godkända fighter föll tillbaka och var - helt underkänd, Tero Leinonen, men han hade ingen hjälp att tala om, Kalle Kerman, som i alla fall försökte, Linus Omark, var tog farten vägen? och Tomas Surovy, sargbök ger inga mål.
Men, med de nyss nämnda är det precis som med Luleå Hockey som lag; du vet inte riktigt och på torsdag kan hela raddan vara på banan igen och göra en kanonmatch.
Det är ju spel på bortaplan...
nn Glömde jag säga att Linköping är bra. Mårtensson helt lysande.
Det återstår två spelare vars samlade minusform cementerat fast dem som de gåtfullaste av alla folk. Jag talar om Martin Chabada och Fredrik Hynning som inte3 producerar någonting annat än ängsliga manövrar, spattiga puckkontakter och övermodiga, snåla passningar som aldrig når fram.
Chabada är den största gåtan. Sedan han skrev på det nya treårskontraktet med Luleå har produktionen sjunkit till noll och ingenting. Han ser stel, kantig och f-u-m-l-i-g ut med en teknik som är just såpass funktionell ut. Var det stora spelet han visade före jul tagit vägen är.., just det, en fullständigt olöslig riddle.
Hynning hänger, tyvärr, med i formsvackan - eller är det så att han redan, mentalt, har flyttat till Sundsvall..?
Till sist: 4710 är en skamlig publiksiffra i en inledande SM-kvartsfinal. Att se stora sektioner gapa tomma i det här skedet av säsongen är ynkligt. Och här måste klubben börja fundera. Vad bjuder man på och vad får åskådaren för pengarna? Jag tar inte ordet kris i min mun ännu - men det är allvarliga tecken jag ser.
Det är ingen gåta - det är verkligheten.