Det känns stort och läskigt. Inte Stadsmaran alltså utan att axla den tunga och värdiga mantel som vår nestor Håkan Svensson lämnar efter sig. Normalt sett är det Svenssons tankar och funderingar som ni får läsa efter Stadsmaran. Men han befinner sig på det yrkesmässiga upploppet och har välförtjänt semester innan det är dags för honom att bli myndig på riktig och gå i pension efter en stor livsgärning på Norrbottens-Kurirens sportredaktion. 43 år är inget annat än imponerande, men jag får säkert anledning att återkomma till Håkan Svensson i senare krönikor. Närmare september, så att säga. Det är nämligen då det officiellt sker - pensionen alltså. Ska man då titta på årets, den 31:a, upplaga av Luleå Stadsmara får man onekligen vara nöjd. Norrbottens-Kuriren finns med som en av de större samarbetspartners till tävlingen och det finns givetvis en orsak till detta. Stadsmaran har gått från att vara en elittävling till att nu locka alla, från Norrbottens yppersta elit till de glada motionärerna. Och det passar perfekt in i Norrbottens-Kurirens redaktionella "tänk". I den här bilagan kan ni läsa om allt från de som vardagstränar till de som satsar på elitnivå. Någon som egentligen har basket som huvudsport men som ändå ligger i elitskiktet i långdistanslöpning. En hockeyspelare som sadlat om och en baskettränare som knäcker sina spelare över en halvmara. Och inte minst alla de som i regn och rusk springer, för motionen och för glädjen. Det är lite vad Stadsmaran handlar om och jag tycker att man lyckats fånga den glädjen på ett riktigt bra sätt. Banan, som numera går genom Luleå centrum, är ganska utslagsgivande och läste ni kollega Appelgrens reportage från testlöpningen förstår ni att det finns en hel del luriga partier. Om man skulle kunna önska något så är det väl lite mer och fler åskådare runt banan. Det lyfter tillställningen ytterligare och ger givetvis löparna en extra boost. I centrum var det okej med folk och visst är det lite mysigt att kunna sitta på en uteservering och titta på en Stadsmara. På det sättet har Luleå Stadsmara lyckats bra. Det har förts lite kritik gällande placeringen av Stadsmaran rent tidsmässigt. Förra året blev det en krock med Stockholms Marathon och i år krockade tävlingen med Göteborgsvarvet. Vad ska man egentligen göra? Mitt svar är följande: se till att hitta den tid i maj där man kan tro att det är bäst vädermässiga förutsättningar och placera Stadsmaran där. Vädret är trots allt a och o. I helgen skulle man kunna påstå att det var alldeles svenskt lagom, inte för varmt och inte för kallt. De löpare som väljer större tävlingar måste få göra det. Luleå Stadsmara är inte uppe och slåss på den nivån utan ska fortsätta satsa på den lokala eliten och de glada motionärerna. Det är trots allt där tävlingens framtid ligger. Därför blir jag lite extra glad när jag läser om "The Running Gang". Opretentiöst och med ren och skär löparglädje. Där finns det något att bygga på. Nu avslutar jag den här krönikan och hoppas att axlandet av manteln ändå gick ganska bra. Även om det fortfarande känns lite stort och läskigt.
