Krönika: Skrockmästaren, det är jag det

Jag ska erkänna det direkt: Jag är skrockfull vilket betyder att sitta och skriva den här krönikan under fredagen den 13:e känns därför... inte helt lugnt, om man säger. Jag får allehanda konstiga och svettiga tankar om att sidan den ska ligga på helt plötslig bara försvinner upp och in i en evig cyberrymdens försvinnande evighet.
Jag ser en vit sida framför mig när jag slog upp tidningen i morse och jag ser en massa märkliga tecken hit och dit och fram och tillbaka. Jag tänker tillbaka och kan inte komma på att någonting, egentligen, har hänt en enda av de otaliga fredagar med 13 som datum som jag passerat revy tillsammans med under min snart 49-åriga livstid.
Men bara att tänka den tanken gör det hela än mer svettigt. Ju längre det går desto närmare är det ju att det händer någonting.
Så när ni läser det här så hoppas jag att natten varit mild och öm efter gårdagskvällens lugna färd mot natt.
Men du vet aldrig. Aldrig säkert.
Och så har det varit länge, länge, länge och min idrottsligt blygsamma karriär kantades av allt mer märkliga bevis på att just skrockigheten spelade en mycket tydlig roll.
Jämt ett jämnt nummer
Att ha favoritdojjor och brallor var väl i sig inte så underligt. Inte heller att nummer tio var heligt eller, om det mot förmodan inte tian var fri, att det MÅSTE vara ett jämnt tvåsiffrigt nummer (det blev 12, 14 och 16). EN gång hade jag nummer två, i Bergnäset, och hur den skitmatchen slutade behöver jag väl inte ens berätta.
Tjalle Pettersson var dessutom tränare i BAIK då. Och en M.Fleuron stod i mål. Och båda minns.
Nåväl.
Jag hade tursockorna, turskorna och turkallingarna i alla fall. Det hjälpte inte.
Sedan gällde det ju att sitta på samma plats i bussen, om det blev seger efter den första resan, och sedan, självklart, ha samma plats i omklädningsrummet, svärta skorna innan match, äta alla möjliga sorters pasta på morgonen, dricka energidryck, äta druvsocker, packa väskan i rätt ordning och, helst, vara på samma tid på idrottsplatsen VARJE gång.
Korven gjorde susen
När vi gick ut i gemensam tropp passerades nämligen bakdörren till korvkiosken och en vacker dag då jag, antagligen, slarvat med den där pastan (vojne, vojne...) och högg en snabbslang i farten på väg ut.
Hur den matchen gick..?
Tja, behöver jag verkligen berätta?
Utklassningsseger och målskytt. Sedan skulle det vara korv hela tiden och jag förbannade försäljningsorganisationen när det ibland klickade och tjorren var stängd när det var dags för avspark.
Tränarna trodde jag var tokig, med all rätt, men jag hittade, till slut, en alldeles lysande, och dessutom närmast vetenskaplig, förklaring och försvar till mitt agerande.
Jag körde med att kramp oftast beror på brist på vätska - och salt. Det finns bådadera i varm-korv och framför allt det senare. Jag kan inte heller komma ihåg att jag någonsin i karriären drabbades av kramp under någon match (vaddå springa..?).
Så ni ser. Det hjälper en på många plan att vara lite lagom skrockfull.
Nu gäller det att jag kom ihåg att lägga klockan med glaset neråt innan jag somnade i går.
Annars vet man, som sagt, aldrig.