Krönika: "Taktisk miss ledde till guld"

Alla älskar en fighter. Vad det inte så jag skrev i lördagens tidning? Jo, visst var det så. Och jo, visst är det så. Alla älskar en fighter och därför ska Marcus Hellner vara glad över att Johan Olsson var en sådan fighter. Olsson drog upp ett bra tempo och ledde stundtals med över 20 sekunder medan Marcus Hellner kunde ligga i bakvattnet och mysa (i den mån man nu kan mysa i ett skidlopp) med Anders Södergren. De båda svenskarna svarade för ett taktiskt perfekt lopp och när Sverige hade tre åkare bland de fyra främsta reste sig håren på kroppen. Det är länge sedan det hände. I bland tar man ett felaktigt taktiskt beslut på OS, det händer både aktiva och journalister. Jag stod för en taktisk felmiss när jag valde att stanna kvar i Vancouver i stället för att åka tre timmar i buss till Whistler. Jag valde Tre Kronor före skidorna av en enkel anledning - jag trodde att Marcus Hellner hade pressat ur det som fanns i kroppen och inte skulle orka ladda om till skiathlon. Så fel jag hade. Gånger två dessutom. Han inte bara orkade ladda om - han blev bättre. Har skrivit det förr och skriver det igen. En fighter. Det är vad Marcus Hellner är. Han går dessutom lite sin egen väg. När de flesta valde att inte åka Tour de ski gjorde Hellner precis tvärtom. När övriga längdlandslaget bosätter sig i Östersund - då väljer Hellner Gällivare. Livet utanför skidåkningen betyder mycket för honom och han har massor av "vanliga"
kompisar i Gällivare. Norrbottens-Kuriren åkte under söndagen till Gällivare för att träffa några av dem. Alla runt i kring Hellner är delaktiga i OS-guldet. När han förra säsongen vann VC-premiären på hemmaplan var det stort. Men jag är en skeptiker i grunden när det gäller svenska skidåkare och tidiga formtoppar. Hellner fortsatte dock att leverera hela säsongen på toppnivå. Så här i efterhand får man förstå att allt var noga planlagt för att formen, rutinen och självförtroendet skulle vara på topp lagom till OS. Och visst var allt på topp. När Hellner ökade farten i den absolut sista svängen såg han, för att tala travspråk, ut som som en "rund miljon". I det läget hade han allt under kontroll. Alla träningstimmar på Dundret, all planering, allt försakande. Nu fick han betalningen och den var värd med än en rund miljon, det är jag övertygad om. Ska man sedan se Marcus Hellners och Johan Olssons medaljer ur ett större perspektiv så betyder det oerhört mycket för svensk skidåkning. Även om timmen var sen så finns det säkert en massa skidungdomar som såg loppet. Som kanske just då bestämde sig för att satsa vidare, att satsa mer. Något sådant går inte att värdera i pengar. Den här krönikan skrivs i ett tillstånd av total glädje, jag är glad för Marcus Hellners skull. Jag är glad över att han åter har satt svensk herrskidåkning på kartan - även när det handlar om distansåkning. Sedan får vi inte glömma att det kommer mera. OS är långt i från slut för Marcus Hellner, Charlotte Kalla, Anna Haag och de andra medaljörerna. Redan i dag är det dags för Kalla och Haag att plocka nästa medalj. Som de båda tjejerna har sett ut under OS kan det väl inte bli något annat än guld? Jag tror också att förbundskapterna fick ett skönt besked. Nämligen att Anders Södergrens form är stigande. Gissa hur viktigt det är inför en stafett? När man sitter här, nio timmar efter svensk tid, i ett annat land och med korta deadlines finns det en sak som är fantastisk. Och det är att man bara kan titta framåt. Mot nya medaljer, mot nya tävlingar. Hoppas Marcus Hellner gör detsamma. Men att han också stannar upp och låter sig njuta ett par minuter om inte annat. Och mitt i allt konstaterar jag att även ett taktiskt felbeslut kan vara skönt. Om det var min frånvaro som krävdes för ett guld så bjuder jag på det. Helt klart. Per Elofsson grät, Anders Blomquist grät. Och visst kom det en glädjetår här också.