Krönika: Tredje raka - Luleås form är intakt

Tro det eller ej. Men det var Luleå Hockeys första seger mot Modo sedan 1 februari 2007 då man vann med 3-0 på hemmaplan. Det är länge i hockeymått mätt. Om vi ska fortsätta med siffror så är det också Luleå Hockeys tredje raka vinst. Formen verkar med andra ord vara intakt även om det stundtals, främst i tredje perioden - såg lite skakigt ut. Måste också konstatera att det är rätt länge sedan jag fick skriva en krönika efter en segermatch. Och nej, det är inte tråkigt. Det är faktiskt riktigt roligt. Även om nu matchen kanske inte var genomkul i 60 minuter.
Kan man säga att det blev en sångattack i nationalsången? Tjejerna tog i för kung och fosterland när sista "ja, jag vill leva jag vill dö i Norden", skulle fram. Klart påverkade av övriga hallen. Humor.

De första två perioderna är dock bland det bästa jag sett Luleå Hockey spela den här säsongen. Särskilt försvarsmässigt där man är trygga och säkra. Mattias Modig spelar med stort självförtroende och Modos första mål var otagbart när det styrdes på Martin Chabadas klubba och Jaroslav Obsuts skridsko. Trycket i tredje perioden klarade han av strålande och nu börjar det se riktigt bra ut. Försvaret ja. Kristofer Berglund är inte gammal, men han spelar så klokt och vuxet. Undrar om Luleå Hockey verkligen hade trott att han skulle vara så här bra. Kanske.
Ståplatsläktaren bidrar allt som oftast med glädje och stämning. Men många gånger är det rent smaklöst. Varför hata så mycket? Varför inte älska Luleå? Hela tiden. Och mig veterligt var inte ens Magnus Wernblom i hallen.
Det bästa av allt är att han, Berglund, bara blir bättre och bättre. Efter en lite darrig säsongsinledning har han växt i varje match och det känns skönt att man från tränarnas sida låtit honom växa in i spelet, trots att laget haft knackiga resultat. Med Berglunds form har Luleå Hockeys lagform stigit. Den får bara inte vara i topp nu, det är alldeles för tidigt. Elitserien är alldeles för jämn och det behövs bara två förluster så är man nere i skiten igen. Ödmjuka. Hela tiden. Shit, jag låter nästan som en hockeytränare. Men det är trots allt sanningen. Göra jobbet varje match, inte fuska - aldrig.
Domarnivån i matchen varierade. Svårt för spelarna, irriterande för publiken.
Men det finns fortfarande ett stort problem och det är faktumet att Lubos Bartecko och Martin Chabada inte får ut ens i närheten av vad de kan. Frustrerande för spelarna? Ja. Frustrerande för fansen? Ja. Frustrerande för tränarna? Ja. Jag menar, vad ska tränarna göra? Nu har man bra fart på tre av fyra kedjor och vill säkert inte spräcka dessa. Men snart måste man ändå hitta på något. Det går inte att ha Chabada, Lundberg och Bartecko snurrandes i hörnen som en juniorkedja i anfallszonen.
Om vi säger så här. Robin Olsson lär komma ihåg att hålla upp skallen nästa gång. Trist - men ett rookiemisstag. Nu blev det "bara" en hjärnskakning och tur var väl det.
Det ska vara lagets vassa hot framåt. Just nu är det bara en checkingline, om man ska hårdra det hela. Visst, klart att kedjan gör sitt jobb i försvarszonen. Givetvis, konstigt vore väl annars. Men i anfallszonen fungerar det inte just nu. Alla vet vad spelarna kan individuellt - alla ser också att det inte riktigt vill klicka för dem. Jag har hela tiden velat se Lubos Bartecko tillsammans med Jonas Almtorp.
Vem saknar Pavel Skrbek? Inte jag i alla fall. Radek Philipp är så mycket bättre. En riktig klassvärvning som var riktigt magnifik mot Modo. Ett önskemål bara - fler tacklingar!
Kanske man kan tänka sig något sådant? Nåja, att kasta om för mycket är det ju inte läge för heller så tight som elitserien är den här säsongen. Ett vinnande lag ändrar man inte på. Och nu har Luleå Hockey varit vinnare tre gånger i rad. Inte dumt. Inte dumt alls.