Visst – premiärer är premiärer.
Men jag har svårt att förstå hur Luleå Hockey, som är nederlagstippat och utdömt, kan agera så tunt i matchens inledning.
Det borde koka inombords.
Spelarna borde vara så taggade och modiga – redo att visa världen att den har fel.
"Vi är bättre än ni tror".
Men det var inte Luleå Hockey.
Man var inte bättre än någon trodde, snarare sämre än vad jag hade trott. I alla fall den första perioden.
Mittzonen var Brynäs zon och Luleå hade svårt att bygga anfallen. Vad det beror på?
Ingen aning.
Jag kollade trots allt matchen mot Skellefteå och där såg det mesta helt okej ut. Nu var det duttigt, darrigt och faktiskt – i ärlighetens namn – riktigt dåligt.
Men det blev bättre och det ska nog de 4936 (kan den siffran verkligen stämma?) som masat sig till Coop Arena vara tacksamma för.
Andra perioden inleddes på det sättet som jag misstänker att tränarduon Roger och Roger vill spela. Tufft, mycket skridskoåkning och rejäl forechecking.
Det gav också resultat.
Jag hade fram tills dess svårt att se tjusningen med Mats Lavander. Visserligen en trevlig kille men vad ska han tillföra?
Nu vet jag. Han är en tjurskalle som inte ger sig, han ger energi och har teknik. I rätt omgivning blir han viktig, mycket viktig.
Vill inte vara överdrivet tjurig men på det sättet som Jaroslav Obsut stundtals agerar påminner om en kinkig barnunge. Först drattade han på rumpan när Brynäs Alexander Sundström stod upp för en tackling. Sekunden senare gör Obsut en helt onödig grej – mitt framför domaren som tar ut honom i fyra minuter. I matchens absoluta slutskede. När Luleå jagade ett mål. Så onödigt.
Annars handlade det mycket om utvisningar och powerplay. Förra säsongen var ett enda långt mörker när det gäller effektiviteten i powerplay. Man har i år jobbat stenhårt för att få till det. Men i Brynäsmatchen fanns inte ett spår av effektivitet. Jussi Tarvainen försökte från backplats men annars var det tunt.
Pavel Skrbek är lite för långsam i powerplay och man hade svårt att komma in på mål. Mycket snurr i hörnen och lite kraft. Sedan är jag väl lite smått tveksam till Mikko Pukka som "Tomas Holmström" framför motståndarens kasse.
Det dröjde två perioder. Sedan satt han där, ungefär på samma plats som förra säsongen. Längst ut på bänken.
Vem jag talar om? Jesse Niinimäki så klart. Uppenbarligen så tänder vissa till i träningsmatcher medan andra jobbar desto hårdare när det gäller. Niinimäki gör varken eller.
Domarutbytet med Europa rullar på. Publiken bjuds på sönderblåsta matcher där de utländska domarna verkar hålla den nivån som svenska domare pratar om att hålla. På något sätt blir det lite parodi över det hela. Men varken tränarna eller spelarna verkade särskilt upphetsade. Och om inte Leif Boork var arg så kan väl knappast någon annan vara det heller. I en tämligen mild tillställning hittade tyske Daniel Peiechazek 64 utvisningsminuter. Men missade den mest uppenbara – den då Martin Chabada blev trippad bakom motståndarens kasse.
Nåväl. Han kanske var trött i lungorna efter allt blåsande.Vad vet jag?
Gusten Törnqvist håller elitserieklass. Det är något som jag kan slå fast. Flera av hans räddningar var riktigt vassa och matchen hade varit död betydligt tidigare om inte Törnqvist hade storspelat. Däremot kan man förstå att han stundtals var frustrerad då han inte fick den hjälp han har rätt till.
Ryktet nådde redaktionen strax efter 18-tiden på tisdagen. Tomas Surovy platsade inte i Phoenix och har bestämt sig för att vända kosan hemåt. Agenten Miroslav Michalek berättade för Norrbottens-Kuriren att Surovy ska spela i Europa. Luleå bekräftade att kontakter tagits.
Allt såg med andra ord mycket lovande ut. Men precis som med allt som verkar vara för bra för att vara sant – är det ofta precis så.
Surovy ska spela i Europa men det blir Linköping.
Surt för Luleå.
Till sist: Annars var det mesta som vanligt i Coop Arena. Möjligen ett lite häftigare intro på mediakuben. Men tyvärr Luleå – arrangemanget som helhet får inte godkänt. Inte laget heller – i alla fall inte med Brynäsmatchen i färskt minne.