Krönika: Värsta dumskallen jag sett
Krönika av Ludde Wästfelt
Visst var Niklas Lidströms avgörande OS-mål ett historiskt slagskott och visst satt jag där och jublade framför TV:n. Inte bara över målet utan minst lika mycket över att "den gyllene generationen" fick sina guldmedaljer till slut.
Bara en sån sak.
Och Sanna Kallurs uppvisning inför mina egna ögon i ett regntungt Göteborg var stor idrott och när Kallur sprack upp i sitt allra lyckligaste vinnarleende så skingrades de gråmuskiga molnen - om än bara för en, fiktiv, sekund.
Visst vibrerade det då.
Men hur jag dock vänder och vrider på året och dess händelser så kommer jag hela tiden tillbaka till den allra märkligaste.
Ett hjärnsläpp som inte går att komma förbi.
Den värsta dumskalle jag sett - alla kategorier.
Ett tilltag som direktsändes till miljoner och åter miljoner TV-tittare världen över och som fick mitt ansikte att mest likna en av fiollådorna på Al Capones tid. Skillnaden var att min låda gapade tom.
Av förvåning och förvirring förtvivlat sökande en förklaring som inte fanns.
För hur Zinedine Zidane egentligen tänkte blir jag, än i dag, inte klok på - den där sekunden när han skallade Italiens Materazzi och, indirekt, gav bort Frankrikes chanser i VM-finalen i fotboll.
För Zidane har alltid varit en stor hjälte för mig och efter en säsong i Real Madrid då han mest lallat omkring, ointresserad och oinspirerad, i någon sorts halvfartsspel som mest gjorde mig ledsen så var revanschen i VM en alldeles ljuvlig avslutningshistoria för en av de allra största genom alla tider.
Och så slutar det, istället, på ett sätt som varken var fattningsbart eller, definitivt inte, värdigt för en så stor artist.
Att sedan det tveklöst var så att Materazzi kraftigt provocerade Zidane och att hela Italien i efterhand har haft svårt att bestämma sig vad som är värst, en kraftig provokation eller en skalle i magen..?, spelar liksom ingen roll för mig.
Innerst inne är det bara Zinedine Zidane själv som vet vad som hände och hur tankarna gick. Det är också bara Zidane som får, och kan, leva med skammen och vanäran.
Själv har jag inga svar. Bara frågor.
Så jobbar vi med nyheter