Krönika: Vissa matcher är värre att förlora

På en säsong spelar elitserielagen 55 omgångar, det tjatar man om hela tiden. "En match i taget. Det är många omgångar kvar. Fokus på nästa uppgift". Ni har hört dem. Men sedan finns det matcher som betyder lite extra, sådana matcher som det gör fysiskt ont att förlora. Det här var en sådan match. På många sätt. Det tydligaste sättet man märkte det på var hur Skelleftåtränaren Per-Erik Johnsson överreagerade efter matchen. På presskonferensen stormade han ut sedan världens snällaste pressvärd råkat tilltala honom som Per-Erik Johansson. För övrigt det namn som stod i Luleå Hockeys matchprogram. Johnsson smällde igen dörren och försvann, röd i ansiktet. Det säger en del om hur ont det gjorde att förlora mot Luleå Hockey. Välkommen hem - Kung Lubos. Fansens och publikens reaktion när Lubos Bartecko äntrade isen gjorde att jag fick lite gåshud på kroppen. Det är härligt med hyllningar. En annan person som inte mådde bra efter matchen var Mikael Renberg. Han satt i omklädningsrummet med ispåsar kring ljumskarna och konstaterade att första riktiga mötet med sin gamla klubb slutade med en förlust. Och dessutom en prestigeförlust. Det blev nämligen en liten fight mellan Mikael Renberg och Luleås Mikko Pukka. Hur otroligt det än låter. Pukka visade att han kan hantera en ruffig situation och fick rejäla applåder. Likgiltighet mötte Renberg
Mikael Renberg välkomnades med burop och lite ramsor. Men publiken visade mest likgiltighet inför den förre Luleåspelaren som inte skapade något, eller höll i pucken särskilt mycket. Skellefteå kändes annars lite mindre och mycket segare. Backbesättningen är, precis som jag sa inför säsongen, inte den bästa och Jan Novak som ersättare för Richard Lintner måste kännas lite småtungt för värvarbasen Peo Larsson. Jimmie Ericsson var på gång till Luleå Hockey för ett par säsonger sedan. Då klev Leksand in och öppnade storbörsen, karriären ledde tillbaka till Skellefteå för Ericsson som var en av lagets bästa spelare. Sedan var det ju det där med Johan Harju, Lubos Bartecko och Cory Larose, vi har kastat runt lite olika namnförslag men för att undvika töntvarning stannar jag vid superkedjan. Men det räcker ju ganska bra va? Bartecko - magnifik
Larose ser ut att vara den spelartypen som Luleå Hockey har letat efter. Vi snackar rakt in på mål, full fart och lite pang i sargen. Att han sedan har spelsinne och fysik, trots att han är liten, gör ju ingenting. Ingenting alls faktiskt. Lubos Bartecko då? Ja. Vad ska man säga? Han var magnifik. Skulle nästan vilja påstå att han ser bättre ut än någonsin. Nu är han tillbaka på sin rätta position och kommer att bli viktig. Otroligt viktig. Okej. Mikko Pukka tog en fight med Renberg men jag tycker ändå att Per Savilahti-Nagander är bättre och borde få spela mer. Men jag sparar väl det bästa till sist. Som man bör. Johan Harju. Herregud. Jag intervjuade honom inför säsongspremiären och då var han väl inte helt nöjd med att ha blivit "degraderad" till högerforward. Men det dröjde inte många matcher innan han var tillbaka på sin centrala roll. Och nu är han en av kuggarna i Luleås nya superkedja. Robin Lindqvist.
Wow. Vilken inställning. Att slänga sig framför en back som just laddar för att skjuta kräver mod. Lindqvist var en hjälte i går. Lite i skymundan. Men inte nog med det. Shit, vilka dragningar. Harju var nära att bli odödlig i slutet av matchen när han drog halva Skellefteås försvar, inklusive målvakten Andreas Hadelöv, halvvägs till Öjebyn. Dessvärre gled pucken utanför stolpen, annars hade det redan nu kunnat bli årets mål. Låt mig säga så här. Jag skulle bli mycket, mycket förvånad om inte Johan Harju fick chansen i landslaget. I kväll är det säsongspremiär för Luleå Basket. Klubben som varit modig, som gått vidare och sökt nya vägar efter att ha förlorat guldet tre säsonger i rad.
I år tror jag på guld. Och tjejen som ska leda dem dit, henne läser ni om på dagens sportsidor.