Fotbollscuper har gett mig speciella minnen under barndomsåren och är därför ett självklart inslag under sommarledigheten.
Jag började min karriär i Bergnäsets AIK som sex-åring och spelade med pojkar födda 1982.
Vi var en bra årgång.
Kanske inte första året när vi mötte lag som var ett år äldre.
Det märktes både på resultattavlan och på planen. Vissa i mitt lag hade hunnit skaffa förebilder, var tokseriösa och skulle bli proffs.
Andra spelare i gänget var mer intresserade av att umgås och framförallt leka.
En match från vårt första år tillsammans minns jag extra mycket.
Jag tror vi mötte Luleå Sportklubbs 81:or på Hedskolans grusplan som ligger på Bergnäset - visserligen ingen cupmatch - men väl en fotbollsmatch.
Vi hade ingen chans egentligen. Inte blev det bättre av att spela med en man mindre - på seniornivå kan man säga att vi hade två "slipsar i målet".
För er som inte har koll på slips-uttrycket kan jag förklara det på ett tufft sätt - målvakten är värdelös - en slips, helt enkelt.
Jag tror vi förlorade med tvåsiffrigt, det är nog ingen vågad gissning. Det hände med jämna mellanrum under vårt första år som Baiks 82:or.
Morsan och farsan har alltid skrattat gott när vi har pratat om hur det var på den tiden. Pappa minns nog just den här matchen lika bra som mig.
Vi höll uppe spelet relativt bra mot LSK - men målvaktsproblemen ställde till det.
När motståndarna anföll försökte vi försvara på rätt sida. Men när avslutet kom från Luleå SK-spelaren var målet övergivet. Vår målvakt satt vid straffpunkten och byggde ett sandslott - som han troligen var riktigt nöjd över - det hade i alla fall en imponerande höjd.
Vi hade tre målvakter som turades om att stå. Våra ledare valde att byta ut keepern, som fick fortsätta leka vid sidan om istället.
In kom vår andre målvakt - Déjà vu - samma händelse skedde igen.
Istället för att rädda Luleås friläge slutförde inhopparen arbetet med sandslottet som blev ännu större.
Nu för tiden garvar man åt minnena - men på den tiden var jag förbannad - jag ville ju vinna och tjatade om att vår bästa målvakt Patrik Landström skulle få stå.
Några år senare stod han jämnt - och var riktigt bra.
Ett annat skönt minne från samma match var när vi skulle byta spelare.
Flygande byten - sex spelare byter med sex andra. En klassiker som funkar hyfsat även nuförtiden.
I matchen mot LSK saknades helt plötsligt en försvarare. Det visade sig att vår backklippa hade öppnat kiosk vid staketet och han sålde både kottar och kvistar till bra pris. Jag vet inte vad han sysslar med nu - men det är nog lågt odds på att han jobbar med någon form av handel.
Fotbollscuper var det.
En höjdpunkt när jag var ung. I Luleå sov laget hemma mellan matchdagarna. Men under turneringar som exempelvis Piteå Summer Games eller BD Open
i Kalix sov vi tillsammans i ett stort rum.
Det var oftast ett klassrum - på en luftmadrass som saknade luft när man vaknade på morgonen.
På kvällen läste tränaren Rolf "Roffe" Berglund alltid en bok innan lampan släcktes. Bert var boken - Berts betraktelser eller Berts dagbok.
Ni kanske känner igen standardinledningen: "Hej hej hallå dagboken".
Inte?
Han gillar även Fantomen-tidningar, spelar i pop/rockgruppen Heman Hunters, är kär i Nadja Nilsson och är bästa kompis med Åke.
Nuförtiden, när jag träffar någon gammal lagkamrat hamnar vi ofta i nostalgiträsket och det innebär "Roffes" högläsning av Bert.
Att åka ut på turnering var kul. Allt var inte bara fotboll, vi badade, åt glass och oftast fanns det någon form av underhållning under kvällarna.
Disco - vilken grej.
Men det roligaste var att bara umgås med polarna i laget. Se på andra matcher och njuta av sommarlovet som tyvärr blev kortare för varje år som gick.
Sedan jag började arbeta som journalist för drygt fyra år sedan har det blivit en del fotbollscuper.
Och varje turnering har gett mig många härliga intryck.
Roligast är nybörjarna - som springer i klunga runt bollen medan föräldrarna skriker som galningar vid sidlinjen.
Jag lovar att det är betydligt bättre tryck än under tisdagens fotbollsderby mellan IFK Luleå och Bodens BK (3.781 åskådare).
Det är härligt med fotbollsmammor.
Vilken inlevelse - hur orkar vissa? De är helt galna och skrämmer nästan livet ur mig när en spelare närmar sig målet.
"Iiiiiii", eller "Aaaaa" eller "skjuuuut" - helt galna.
Så var det även på min tid - jag vet att vissa i laget tyckte det var lite skämmigt. Trots att kidsen är sju år är de medvetna om vad som händer.
Nuförtiden tycker jag att allt bara är roligt och ibland även humoristiskt.
I minnet finns det mer, men det får räcka för i dag.
Nu får ni fundera över era egna istället.
Nu tar jag semester, det lär bli några fotbolls-matcher trots min ledighet.
Hoppas ni får en trevlig sommar.
Tack och hej - leverpastej.