Det var den hösten jag började. Nämligen hösten 1992. Den höst som för evigt är inetsat i länets fotbollsfantaster som den höst då den allsvenska drömmen dog. Den 19 oktober föll IFK Luleå mot Västra Frölunda i det allsvenska kvalet med 2-4 - och själv hade jag ställt pilsnerna på kylning. <BR>Den här krönikan ska handla om det suraste som hänt under mina 15 år på Kurirens sportredaktion. Och vad lämpar sig bättre än att börja med det som fortfarande svider som en glödgad eldgaffel mot naken hud - nämligen torsken på Ruddalen. <BR><BR><SPAN class=mr><STRONG>Biran var på kylning <BR></STRONG></SPAN>Kollegorna Leijon och Wiklund var på plats tillsammans med fotograf Dimeus och jag satt hemma med radion på för att följa dramatiken. Jocke Karlsson och Pontus Ekblom fixade elegant till 2-0 och i pausen ställde jag in sex Norrlands på kylning - och for ut en sväng på stadens gator. Säker på att segern var klar. Kom hem timmarna senare, sprättade en bira och slog på radion igen - mest för att kolla av vad slutsegern skrevs till. <BR>Kom in i ett något förvirrat resonemang där studioreportern försökte reda ut vad som egentligen hade hänt - och jag fattade noll tills den isande sanningen gick upp för mig; det hade blivit förlust med 2-4. <BR>Allsvenskan, bye-bye. <BR>IFK hade lyckats släppa in fyra mål på 13 minuter, bli helt handlingsförlamat - för att till slut vandra av med sänkta huvuden. <BR>Och det vidöppna norrbottensfönstret slog igen med en smäll som hördes hela vägen upp till Luleå. <BR><BR><SPAN class=mr><STRONG>Superettan var konstgjord andning <BR></STRONG></SPAN>Det var en sorgens dag. Den sortens sorgens dag som sätter spår. Jag vet inte om vår fotbollsgeneration kommer att hämta sig innan vi är mull. Så jävligt är det. Superettan blev bara konstgjord andning. Tyvärr. <BR>Skönt, nu var det avklarat. <BR>Det värsta är gjort men det finns en massa mer sorgekanter efter vägen. <BR>Luleå Hockey och Brynäs har en alldeles speciell historia. Själv satt jag och svor i Gavlerinken när 2-0 blev 2-3 och guldet blev till sand. <BR>När jag sedan skulle skriva höll jag aldrig på att hitta en telefonlinje ut från nämnda hall - det bröt efter 20 sekunder hela tiden. Stresshormonerna gick på högvarv innan jag kom på att det handlade om spärrade linjer. Efter lite trix, och lämning alldeles för sent, ordnade det sig. <BR>Tackar, för övrigt, "Bulan" Berglund som var den ende som yttrade ett eller två valda ord i musslornas förloraromklädningsrum efter matchen. <BR>Jag satt också och svor i Delfinen då samma guld blev till samma sand mot samma Brynäs då Mika Nieminen lyfte på foten och Per Djoos fick på en tennis bakom Jarmo Myllys - sekunden senare. <BR>Jag har muttrat en del mer åt just Djoos genom säsongerna. Precis som åt en hel del andra bittra förluster för Luleå Hockeys del - inte minst. <BR><BR><SPAN class=mr><STRONG>Kärchertorsken var tyngst <BR></STRONG></SPAN>Plannja har också dragit sina torskar till stacken. Inte minst när Jonas Fredriksson fick skjuta dem sönder och samman med Kärcher i slutet av 90-talet men jag skulle vilja påstå att finalförlusten mot Norrköping 1998 var tyngst. <BR>Dolphins hade samma oblyga kaxighet som Brynäs hade och det var, som sagt, en tung finalserie för alla inblandade. <BR>Luleå Basket har tre raka finalförluster där den första mot Visby var den klart suraste. Efter en kaotisk resa, med inställda flyg och annat strul, kom jag till Södervärnshallen med halva matchen kvar. Det var svettigt, stekhett, tätt och trångt och hur jämnt som helst. Det hela slutade med en bitter förlust sedan Maria Näsström missat det sista skottet. <BR>Det var en rekordjämn finalserie där det i ingen match skiljde mer än fem poäng lagen emellan. <BR><BR><SPAN class=mr><STRONG>Hotad en gång <BR></STRONG></SPAN>Det tristaste personligt då? Tja, jag har blivit uppringd, mejlad och brevledes angripen och utskälld mer än en gång - men det kommer med territoriet. <BR>Däremot har jag bara blivit hotad till livet en gång. Det hände på en stor gala för inte alltför länge sedan. Obehagligt, javisst, men jag är mest besviken på bristen på respekt och, inte minst, bristen på professionalism hos den klubb som fanns i kulisserna. Men det hela är ju, som en bekant så passande brukar säga, bara idrott det handlar om. Och kulisarna har varit överlägset fler än surisarna. <BR>I morgon ger jag plats för profilerna. Massor, många, de också.
