Det sägs att det är pressande att köra formel 1. Att Paris-Dakar är den ultimata utmaningen och att Novemberkåsan är en fysisk och psykisk mardröm endast få klarar av.Säg så här:Minus 25. En kvinna med värkar som pekar mot en hemsnickrad förlossning i höjd med Gammelstad.En Merca från 1985.Det är vad jag kallar krävande motorsport. Tyskarna visste vad de gjorde i mitten på 80-talet. Men 22 år är en ansenlig ålder för vilken bil som helst. Så visst hade vi haft våra duster, jag och Mercan. Ändå fanns det en ömsesidig respekt oss emellan. Jävlas lite - visst. Jävlas mycket - absolut. Helst på löningsdagen, såklart. Men jävlas i det här läget - ja, det vore något i hästväg det.Jag minns att jag snyggt susade ur rondellen vid McDonalds mitt i en värk. I huvudet susade: Nu du Mercan, nu står du inför ditt kanske sista och viktigaste uppdrag. Jag förlåter startmotorn, jag glömmer knappen till varningsblinkersen, krocken mot stolpen, krocken mot stolpen igen, din helt oförklarliga förmåga att dra på dig inbrott, ja jag förlåter till och med bagageluckan som inte vill gå igen.För tusan, jag förlåter den höga förbrukningen också. Bara du tar oss några kilometer till. Det var en hal, mörk och snabb resa. Och inte fick jag någon hjälp av kartläsaren.Mercan svalde några liter till och fram kom vi. Ut kom vi också. Nästan lika snabbt som det tog att köra till Sunderbyn. Och ute på parkeringen stod Mercan, nöjd efter ett gott dagsverke. Stolt som en rallybil. Helt ovetandes om vad som komma skulle. Ty vi hade redan Skodat in i framtiden. Boy 926 var registreringsnumret men det blev en flicka. Inte ens där var vi överens. Men tack för åkturen, det var den bästa resa vi gjort.Må du rulla för evigt, grabben. Vi ses i slutet av augusti. Nu ska jag ta hand om Girl 070203.
