Det här skulle vara som att spela på gårdagens fotbollsmatch.
De 1.18 som bjöds på i odds var för höga.
Motståndaren var tagen hit för att förlora.
Frågan var hur han skulle göra för att imponera på UFC-bossarna och vinna bonusen.
Och det började precis som förväntat. Niklas Bäckström utnyttjade sin längd och räckvidd genom att dela ut sparkar och knän som landade på Mike Wilkinson.
Så kom momentet som inte skulle ske.
Samtidigt som Luleåkillen har öst på med citat om hur enkel segern ska bli, har han också övertygat oss alla om att enda anledningen till varför han är så bra är att han går in hundraprocentigt till varje match.
Men just i det ögonblicket var det som att ödmjukheten inför motståndaren försvann. Det såg ut som att nonchalans tog över förståndet.
En frontkick utan att ha guarden uppe gav Mike Wilkinson det enda läge han behövde i matchen. En rapp högerkrok träffade perfekt på hakan och Bäckström stöp brutalt ner i backen.
När Wilkinson sprang runt och skrek ”att han minsann inte tagits dit för att förlora”, satt hela Globen knäpptyst. 10.026 åskådare på läktaren hade kunnat höra engelsmannen släppa en knappnål inne i oktagonen.
I en kommentar inför matchen var jag inne på att Bäckströms kaxiga uttalanden inte skulle ha någon positiv inverkan på Mike Wilkinson. Att det snarare kunde leda till övertaggning. Så blev det inte. Britten visste precis vad som väntade och vad hans chans att vinna matchen var. Den väntade han tålmodigt på (även om det var över redan efter 79 sekunder). Wilkinson menade att Bäckströms snack hade varit tändvätska, men jag tror inte det påverkade utgången alls.
Kanske blev svensken för ivrig på att avsluta sin motståndare tidigt i matchen. Vad som hände har ingen riktigt fått svar på eftersom 25-åringen inte har ställt upp på några intervjuer efter förlusten. Det är också möjligt att han inte kommer ihåg vad som hände. En sån där smäll kan orsaka minnesförluster på ett par minuter och det var nog precis vad som hade hänt när han klev fram till mikrofonen i segerintervjun och sa ”It is fucked up”. Han förstod nog inte ens varför matchen var över.
Som att vakna upp ur en läskig mardröm. Bara att det skedde på riktigt.
Däremot innebär kaxigheten inför matchen att det blir otroligt mycket tyngre att gå igenom den här förlusten. Vilken smäll tar det egna självförtroendet?
Han har kunnat bygga mycket av sin image och attityd på att vara obesegrad och att ingen vet hans egentliga potential.
Nu blir det svårt att rättfärdiga snacket om att han är topp fem i världen efter att ha knockats av en kille som inte ens är med på rankingen.
Med det sagt betyder det här inte att hans drömmar och mål har gått i kras.
Visst, hajpen har lagt sig och vägen tar en kurva. Men han kan faktiskt vara tillbaka på samma ruta som han nyss stod på genom en seger i sin nästa match.
Luleåkillen är en vattendelare. Folk älskar eller hatar honom. Hans fanbase verkar ändå större än den motsatta och UFC har uppenbarligen ett gott öga till 25-åringen. Chansen till revansch kommer.
Niklas Bäckström som person är inte heller den som viker ned sig och ger upp. Tvärtom. Det här kommer bara öka motivationen.
Från i torsdags då jag träffade honom på Clarion hotel har det lyst i hans ögon ända fram till Mike Wilkinson tryckte på släckknappen under lördagskvällen. Fajtern från Luleå älskar livet i UFC, det går inte att ta miste på.
Hans väg dit har varit lång och brokig och drömmen lär inte släppas i första taget.
Visserligen har han aldrig åkt på en förlust förut, men det har funnits andra hinder att ta sig över.
Nu återstår det att se hur han tacklar det den här gången.
Lampan är inte släckt för gott, även om den kanske inte kommer lysa lika starkt den närmsta tiden.
Det flimrade till lite i lördags – trots det kan framtiden vara ljus.
Det här var en läxa.