Alla av oss har inte hunnit fylla 15 år än.
Det är en av säsongens hemmamatcher i Rosvik.
Benskyddstejpen dras varv på varv tills blodet stannar upp och knogarna vitnar när skridskosnörena skär in i de mjuka fingrarna.
En tryckt stämning ligger i luften, nervositeten går att ta på. Jag tror att de som sysslat med idrott i unga år känner igen sig.
Ur stereons högtalare dånar textraden ”Zigenarsvin åk hem för fan! Zigenarsvin det vill ingen ha! Zigenarsvin vi hatar er”.
Jag hoppas att ingen annan behövt vara med om det.
Manhem, Pluton Svea och Ultimathule var bara några av de rasistiska eller högerextrema band som var med på den där utbrända skivan som snurrades alldeles för många varv. Som inte borde ha spelats alls.
Det verkade väl som ett pojkstreck då – att någon vågade slå på förbjudna låtar när tränarna inte befann sig i omklädningsrummet. Det fanns två olika delar där vi bytte om, ett större rum där majoriteten av spelarna rymdes och ett mindre där vi var en grupp på cirka 7–8 personer. Jag säger vi, för jag var en av dem. Absolut inte drivande, avskydde musiken och kände heller inget behov av att leka med elden. Men jag satt där, tyst oftast, lyssnade, kanske till och med log eller skrattade när någon sjöng med i låtarna – även fast det kändes fel i hela kroppen.
Jag var ganska feg och hade ingen direkt gruppstatus heller som gjorde mig trygg i att säga ifrån.
Ju längre det gick testades gränserna allt mer. Till slut hände det att en ledare vandrade in när musiken stod på. Jag minns en lagkamrat som fick en rejäl utskällning och att strömsladden drogs ur illa kvickt.
Vad jag kommer ihåg hade vi ingen i vårt ishockeylag med utländsk bakgrund. Jag önskar att så var fallet. Då hade kanske incidenten diskuterats på ett annat sätt. Eller snarare diskuterats överhuvudtaget eftersom den spelaren knappast hade velat ha att något att göra i en sådan grupp. Nu sopades det snarare under mattan.
Jag kommer heller inte ihåg att någon var uttalad rasist, samtidigt vet jag inte det med säkerhet eftersom ämnet som sagt inte var något som det pratades om över en burk cola.
Var mina dåvarande lagkamrater placerar sig i dag på den politiska kartan kan jag inte svara på.
Det är tio år sedan jag satt tyst i det där omklädningsrummet i Rosvik.
Mycket har hänt sedan dess, framförallt känner jag en stor trygghet i mig själv, mina åsikter och de värderingar jag står för.
Viktigast av allt är att jag har chansen att påverka. Eller snarare insett att chansen att påverka alltid finns där.
Att alla människor, oavsett nationalitet, är lika mycket värda är så självklart att det till och med känns löjligt att skriva det. Hur kan man tycka annorlunda?
Och tycker nu någon det så är det nödvändigt för mig att sätta sig på tvären. Det är viktigt att exempelvis flyktingfrågor kan diskuteras utan att rasiststämpeln hänger i luften. Men det är också viktigt att sätta ned foten – att våga säga emot och stå för sina egna värderingar – om någon inte tycker en Ahmed har samma värde som en Anton.
Om två veckor är det val. Det diskuteras politik från vänster till höger. Flyktingfrågor är inte den enda som är uppe för diskussion. Det är äldrevård, skola, jämställdhet och så oerhört mycket mer.
Jag kan inte peka och säga åt någon vad de ska rösta på.
Däremot kan jag välja att dra ur sladden när situationer blir obehagliga.