Vi konstaterade att även ett OS kan bli slentrian. Som i morse till exempel, klev upp, åt frukost och lommade i väg mot presscentrat. Precis som ett par hundra journalister med en plastbit hängandes runt halsen och en Starbucksmugg med kaffe i näven. Slentrian kan man nog kanske inte kalla det, men i alla fall rutin. Rutin har Anna-Carin Olofsson Zidek och Helena Jonsson saknar den samma. Nu gick det åt pipsvängen för de båda, dessutom på svenskornas favoritdistans. Det är tydligen väldigt känsligt att kritisera de svenska skidskyttarna men vi kan konstatera att man inte träffat rätt, varken när det gäller skyttet, formen eller skidåkningen. Jag har alltid trott på Staffan Eklund och Wolfgang Pichlers förmåga att hitta och toppa formen. Men helt klart är att man nu har misslyckats. Eller så är det helt enkelt inte svårare än att Helena Jonsson inte pallade för det massiva tryck som ett Jerringpris och ett bragdguld kan ge innan ett OS-år. Det i sig är inte konstigt, men samtidigt tycker jag att hon borde haft rådgivare som sett till att hon fokuserat rätt. Charlotte Kalla kom också till OS som en gigantisk favorit men motsvarade alla förväntningar. Nu är fröken Kalla i det närmaste ett fenomen, men vi vet att hon jobbar med en mental rådgivare och det blir allt viktigare i dagens idrott. Samtidigt hade jag hoppats att Björn Ferrys och Charlotte Kallas guld hade lättat trycket från hennes axlar. Men icke. Jag tror också att hennes känsla efter sprinten då hon i TV sa att hon mest "ville åka hem" fortfarande hänger med. Jonsson fick då massiv kritik av en som verkligen vet - Magdalena Forsberg. Forsberg gjorde samma misstag i Nagano 1998 och det blev ett fiasko. Det är lätt att dra paralleller mellan Helena Jonsson och Emil Jönsson. Båda har dominerat i världscupen, kommit till OS som favoriter men inte alls motsvarat sina egna eller andras förväntningar. Det är tungt, helt klart. Båda är unga och kommer att få chansen på fler olympiader. Magdalena Forsberg fick fler chanser och tog OS-brons. Helena Jonsson kommer säkerligen också att ta OS-medaljer i framtiden. Det gick bara inte nu. För henne återstår masstarten över 12,5 kilometer på söndag samt stafetten kommande tisdag. Två chanser att hitta vinnarkänslan. Jag måste avrunda den här krönikan med ett par ord om Anja Pärson. I mina ögon den största hjälten under detta OS. Efter monsterkraschen i störtloppet samlar hon sig, biter ihop och ställer sig för att starta i samma störtloppsbacke - denna gång i kombinationen. Där kan vi snacka bragdguld.
