Så där ja. Då var OS slut och det känns som om det bara är några dagar sedan jag satt hemma i huset och funderade över hur det skulle bli. Jag var nervös och hade inte exakt koll på varenda detalj, tror det var största anledningen till att jag var så nervös. Normalt sett är jag ett riktigt kontrollfreak och på ett OS kan man inte ha kontroll på allt. Det går inte. När jag väl insåg det kändes det mycket, mycket bättre. Under tiden i Vancouver har jag hunnit blogga, skriva krönikor, "idag-rutor", texter och även gjort mitt första TV-inslag. Arbetsdagarna har sällan varit kortare än 12 timmar, men det har varit värt varenda förlorad sömntimme. Ett OS på plats är svårt att beskriva. Tänk er en enda stor massa av människor som är intresserade av precis samma saker som du är. Att få se elitidrott på den absoluta yppersta nivån. Att få se utövare prestera, lyckas och misslyckas. Många har jobbat i flera år för att ta sig till ett OS för att det ska ta slut på ett par minuter. Som den franska alpinisten som han ta tre stavtag innan hon slet av korsbandet i knäet och tvingades lämna OS. Efter att ha tränat för just den tävlingen i flera år. Eller Marcus Hellner, som redan när han började skidgymnasiet ville lägga upp en plan där han skulle vara på topp vid 24-25 års ålder. Han lyckades. Han fyller 25 år i november och åker hem från Vancouver med två OS-guld. Det är magiskt. Men upplevelserna sträcker sig även långt utanför det idrottsliga. Det har snackats mycket på hemmaplan om ett "fiasko-OS" men det har jag i alla fall inte märkt något av. För min del har allt fungerat, från bussar till datorer och teknik. Alla volontärer i turkosa jackor har varit så vänliga, trots att de stått ute i regnväder eller snöslask. Alltid ett leende på läpparna, alltid ett "hello" eller "bonjour" när man kommer. Skillnaderna mellan Kanada och Sverige är inte så stora. Inte om man tänker på de stora skillnaderna som finns mellan Sverige och USA. I Kanada har man ett ganska väl uppbyggt socialt skyddsnät som påminner om det svenska. Visst, helt lyckat är det väl inte då Vancouver är den stad som har flest hemlösa i hela Kanada. Men det tillskrivs det milda vädret som gör att det hemlösa livet blir någon grad enklare. Erfarenheterna som jag tar med mig från det här mästerskapet är stora. Inte minst på det personliga planet. Under två veckor har jag upplevt så mycket, jag har också fått en inblick i hur ett riktigt stort arrangemang fungerar. Både ur den positiva och negativa synvinkeln. Totalt sett är det här ett minne för livet och jag kommer aldrig att glömma det. Inte minst alla norrbottniska guld. Jag passar på att tacka för alla fina mail som ni läsare skickat. Det har värmt en stressad journalistsjäl som i bland varit mer stressad än jag vet inte vad. Nu laddar vi om och förbereder oss för slutspel i hockey och basket. OS-gulden är hämtade. Nu är det dags för jakten på SM-guld och den följer ni givetvis i Norrbottens-Kuriren.
