Det är nästan så att mina ord har tagit slut.
Jag kan bara konstatera att det här är ett minne som jag kommer att bära med mig resten av livet. Sverige kom till start i stafetten med ett mindre smickrande OS-facit. Inte sedan 1988 Calgary har man vunnit ett OS-guld. Detta trots att man även under 90-talet hade bra svenska åkare.
Stafett har helt enkelt inte varit Sveriges grej.
Fram tills nu.
Daniel Richardsson gick ut och gjorde en kanoninsats på första sträckan. Richardsson är en stor åkare som trivs med den klassiska tekniken.
Johan Olsson körde andrasträckan och fortsatte på Richardssons inslagna väg. Sverige var hela tiden med i toppen tillsammans med överraskningslagen Frankrike och Tjeckien. Hann lyssna lite på Johan Olsson i den mixade zonen när han hade åkt sin sträcka. Han var nöjd, men berättade också om hur nervös han var inför loppet. Mest eftersom han var osäker på hur man skulle valla skidorna, eller om man skulle valla dem överhuvudtaget.
Det svenska vallateamet var först på plats i Whistler i morse enligt Olsson och hade således mest tid att testa olika skidor. Olsson valde till slut ruggade skidor men blev orolig när han såg hur många på hans sträcka som körde vallat.
Att köra på ruggat är en chansning då man tappar fästet direkt om det blir ett längre uppehåll. Olsson klarade sig bra och lämnade över till Anders Södergren.
Den rutinerade Södergren gjorde heller inga misstag utan var med och drog i topptrion. Norge låg drygt 35 sekunder efter när Anders Södergren lämnade över till Marcus Hellner och Lars Berger lämnade över till Petter Northug.
Det såg ett tag ut att bli lite spännande då Hellner inte riktigt gick ifrån Martin Koukal och Emmanuel Jonnier. Northug kom närmare och närmare, avståndet var som minst runt 15 sekunder.
Men då körde Hellner på.
Och när Marcus Hellner väl drog gasen i botten var det ingen som orkade eller kunde följa. Det blev en Eriksgata för Hellner som till och med kunde kosta på sig att ta en svensk flagga på upploppet.
Jag kan inte annat än imponeras av Marcus Hellner. Gällivareåkaren är med sina två OS-guld störst i norrbottnisk idrottshistoria. Loppet var en taktisk triumf från hela det svenska laget och klart är också att man åkte på toppenskidor.
Efter teamsprinten fick jag ett snack med Hellner som då var avslappnad och ändå rätt nöjd, trots den missade finalen.
Han ville hellre prata Gällivare och livet än norska stavattacker.
Sådan är han, Marcus Hellner.
Naturnära och en sådan kille som verkligen värdesätter livet utanför skidåkningen. Livet med kompisarna i Gällivare, skoteråkning och fiske. Eller bara kompishäng.
Det är givetvis en orsak till hans framgångar.
En annan är hans beslutsamhet.
Ni kanske läste Håkan Svenssons intervju med Hellners tränare på skidgymnasiet, Lars-Gunnar Pettersson. Pettersson berättade om när Hellner först började uppe i Gällivare och hur han direkt ville lägga upp en plan.
En plan som, om han följde den till punkt och pricka, skulle placera honom i världseliten vid 24–25 års ålder.
I november fyller Marcus Hellner 25 år. Och han tillhör inte bara världseliten.
Just nu är han bäst i världen.
Vad annat kan man göra än gratulera Carl Marcus Joakim Hellner till OS-gulden? Och till Sveriges återtåg i världstoppen även på herrsidan.
Det är stort.
Det är riktigt stort.
Och vet ni vad? OS är inte slut än...
Galet va...?