Trots att det är min första "tävlingsdag" på mitt första OS kan jag nog ärligt och uppriktigt säga att det här är något som jag aldrig kommer att glömma. Jag kommer till varför, men det finns å andra sidan flera anledningar. Glädjen i Charlotte Kallas ögon och den otroliga kraftsamling hon gjorde under loppet. Hon startade som förhandsfavorit och som den sanna skeptiker jag är är hade jag känslan att det kunde bli en "Helena Jonsson". Men trycket i Kallas åkning avslöjade att det inte fanns några tvivel. Hon var här för en sak. Och endast en sak. OS-guld. Efter målgången började jakten på citat från fröken Kalla och i en journalistisk näringskedja ligger vi skrivande reportrar någonstans nere vid slamkryparnivå. Men till slut kom hon. Till presskonferensen. På charmig svengelska tacklade hon den ena frågan efter den andra. Hur tränar hon? Tyckte hon banan var farlig? Ja, lite sådana frågor. Efteråt fick vi svenska journalister ta ett par ord med henne medan hon satt på podiet som den skiddrottning hon är. Det var också då som Kalla spände ögonen i mig och svarade på min fråga om hon hade någon hälsning till alla hemma i Tärendö. Rakt och ärligt svarade hon att Tärendöbornas och norrbottningarnas stöd betyder otroligt mycket för henne. Och det var inte något klüftigt flörtande utan den skära sanningen. När Norrbottens-Kuriren sedan avslöjade för Kalla att hon fått en tomt i Tärendö sa hon bara "Va? Oj!". Någon annan kommentar kunde hon inte ge. "Jag blev så chockad", säger hon. För mig var det här OS-guldet extra stort eftersom jag många gånger hyst tvivel om Charlotte Kalla verkligen hade det som krävdes för att nå hela vägen till mästerskapsmedaljer. Jag menar, en backe i Tour de ski är en backe i Tour de ski. Det är inga medaljer. På VM i Liberec blev det en stafettmedalj när hon inte hade någon press på sig. Nu är jag överbevisad. Charlotte Kalla levererade. Som hon levererade. Nu har 22-åringen från Tärendö skrivit in sig i historieböckerna som en av de största idrottarna genom tiderna. Bragdguldet är nog redan hämtat och ett andra Jerringpris kommer nog också som ett brev på posten. Det är svårt att skriva sådana här krönikor, känslorna är stora på alla håll och som den halvfjantiga människa som jag är hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka när hon korsade mållinjen som vinnare. All tid hon lagt ner. Allt hon offrat. Allt hon planerat. Det har haft ett enda mål - att stå som olympisk mästarinna. Nu är målet nått och mästerskapet har knappt börjat. Grattis Charlotte, grattis Tärendö, grattis Norrbotten, grattis Sverige.
