OS-krönika: Var försvann lokalsinnet?

Arrangörerna i OS har fått duktigt mycket kritik för sitt arrangemang. Det har varit allt från teknikstrul vid invigningen till en livsfarlig rodelbana. Det är inte bra. Det får arrangörerna ta på sig. Men det finns andra saker som våra kära idrottare allt får ta på sig. Ta störtloppet, till exempel. Anja Pärson, och ett par andra, kraschade rejält. "Farliga hopp" sade någon. "Vi har ju inte fått träningsåka hela banan" hette det efteråt. Nej, det har ni inte. Och därför bör ni anpassa er åkning därefter. Enkel logik. I mina ögon är Lindsey Vonns störtloppsguld det mest välförtjänta. Att åka en bana utan att ha fått träningsköra ställer saker och ting på sin spets och då utklassade Vonn sina konkurrenter. När hon, utan problem, tog sig ner tvingades de andra chansa för att hänga på. Lindsey Vonn klagade aldrig över inställda träningsåk, hon gick ut och körde efter förmåga och förutsättningar. Och var bäst.

I samma störtlopp laddade fransyskan Marion Rolland för sitt livs lopp. Tre stavtag senare tappade hon patetiskt nog balansen, föll på ett patetiskt sätt och i denna patetiska historia så slets hennes patetiska lilla korsband av i fallet och nu väntar månader av patetisk rehabilitering. Och nästa patetiska OS kommer först om fyra år, ibland känns det faktiskt patetiskt långt mellan mästerskapen. Men fallet var kanske också de patetiska arrangörernas fel? Norska är ett fantastiskt roligt språk. Så självklart, liksom. Nya favoritordet är Smöreteam. Vallateam, alltså.
Och vad har hänt med idrottarnas lokalsinne? Johan Olsson irrade sig in på fel bana på upploppet, en förvirrad vitryss gjorde likadant i teamsprinten och storfavoriten Sven Kramer schabblade bort guldet på 10.000 meter i skridsko när han tog innerspår när han skulle ta yttern. Han körde fel på en bana som går inne i en hall. Han hade två spår att välja mellan. Grattis Sven, du är nog klantigast av alla hittills på OS. Efteråt skyllde han på tränaren som tydligen fungerar som Svens hjärna under loppet. Så agerar en stor idrottare. Johan Olsson hade, i bedrövelsen, ändå en viss humor: - Jag är skidåkare, inte orienterare, konstaterade han efteråt. Innan han gick över till att gnälla på arrangörerna. Det har väl varit ett par hundra målgångar hittills, ett par har åkt fel. Så - vems är felet? I bland möter jag folk som kör åt fel håll i rondeller. Idioter finns det överallt.
De svenska journalisterna på plats, SVT främst, har fått motta en del spott och spe också. Befogat i vissa fall, måste jag säga. Några av dem har fastnat rejält. Christer Ulfbåge och Kalle Grenemark, till exempel. Vid det här laget vet vi att "det avgörs på vallen". Vi har hört det förut. Jag skyller allt på Christer. Byt ut Christer. Christer är slut.

Och vad har hänt med Stig Strands status? Efter årtionden av hyllningar har han plötsligt blivit hånad för sina tidsspekulationer. Oväntat. Trodde att Strands "bra linje" var det enda man kunde lita på i hela världen. Tydligen inte.