När jag växte upp hade jag precis som alla barn många drömmar.Enligt min mor och far var jag vid tidig ålder beslutsam att bli bonde. Inte så mycket för djuren – jag ville köra dyngspridare. Det var det absolut häftigaste jag kunde tänka mig.
När jag blev äldre ändrades framtidsdrömmarna. Stridspilot, hockeyproffs – aldrig journalist.
Ändå hade jag en nära kontakt med tidningen under hela uppväxten. En av veckans stora höjdpunkter var att besöka, eller få besök av, mormor och hennes sambo Göte. Varje dag var de i kiosken i byn och köpte kvällstidningen. När jag fick tag på dessa bläddrade jag snabbt fram sportsidorna för att läsa om det senaste – men framför allt Mats Olssons krönikor i Expressen.
Jag förstod sällan alla hans liknelser, men jag fastnade. Ett återkommande inslag var Jonstorps fotbollslags kamp i de lägre divisionerna. Förmodligen Sveriges mest välkända idrottslag – utanför eliten.
Numera läser jag sällan hans krönikor. Inte för att de har blivit sämre, men relationen är inte lika stark.
Göte finns inte kvar på denna jord, mormor har blivit äldre, rör sig inte lika bra och kvällstidningen har ersatts av TV:n.
Jag vet inte om Mats Olsson skriver om Jonstorp IF längre. Oavsett vad lär det vara landets mest kända korpgäng.
Men Jonstorp har fått en modern motsvarighet. Ett litet fenomen till och med – och jag är stolt att vara en del av det.
Hertsörinken IF.
Nu vet jag att majoriteten av de som läser den här krönikan förmodligen redan har ställt sig frågan, vad sjutton är Hertsörinken? Det finns en naturlig förklaring.
Det började som en Facebookgrupp med syftet samla ihop de som var intresserade av att spela ishockey på uterinken i Hertsön i Luleå. Efter hand växte intresset i gruppen och aktiviteten flyttade in under ishallstaken. Någonstans kring jul, förra året, infördes krav på att alla skulle bära full utrustning och tankar om seriespel föddes. En dröm som förverkligades efter ett källarmöte förra sommaren.
Laget består av alla dess sorter. Studenter, hantverkare, chefer, juniorer, seniorer och veteraner. Lagledaren och ordförande är samma person. Några har spelat hockey i hela sitt liv. Andra har inte varit aktiva på flera år och någon hade knappt stått på skridskor tidigare. Det är idrott på gräsrotsnivå, men alla har en gemensam nämnare – kärleken till sporten.
Laget har haft en otrolig resa. Ett år efter att skulderskydd blev en del av träningen – leder Hertsörinken fortsättningsserien i division 3 och har stora möjligheter att få kvala till division 2. Men klubbens utveckling är snäppet värre.
Efter källarmötet i juli visste nog bara ett 20-tal personer om att det finns en klubb i Sverige som heter Hertsörinken. I den tunna luften fattades ett beslut att vi skulle trycka upp några 100 t-shirts och sälja dessa för att få ekonomin att gå ihop. När hjärnan fått syre igen kom också tveksamheterna. Vem i sina sinnens fulla bruk kommer vilja köpa en t-shirt från ett korpgäng?
När det kom till kritan, någon vecka innan jul, visade det sig vara ett genidrag.
Problemet var inte att få dessa sålda – vi inte hade nog många att kränga.
Hertsörinkens supporterskara hade växt långt utanför kommungränsen och körglad Tom Niemi fick resa landet runt för att dela ut beställningarna.
För via sociala medier hade föreningen blivit 2014 svar på Jonstorp.
När tomten hade gjort sitt fylldes Twitter med bilder på människor med tröjan som prydds av Fredrik Stillers designade logga och plötsligt diskuterade både experter och spelare, som dagligen jobbar på den högsta nivån inom svensk hockey, den lilla division 3-klubbens framfart.
Vad som förenar dem?Kärleken till sporten naturligtvis.