Hej, jag heter Anton Olofsson och jag är en gamer.
- Hej Anton.
Ett problem. Det är vad den stora majoriteten ser datorspelande som.
Ett beroende som måste rehabiliteras bort.
Den stereotypa bilden är unga, överviktiga och asociala killar eller tjejer
Och ständigt presenteras nya rapporter om att datorspelande gör personer våldsamma och att man tappar verklighetsuppfattningen.
Herregud, säger jag. Om man kopplar en skolmassaker till något pang-pang-spel så är man ute och cyklar.
De personerna som utför sådana dåd har
förmodligen större problem än för många
timmar framför skärmen.
Oftast förväxlas gamers med den vanliga
"tv-spelsnörden" (hatar det ordet, men folk förstår vad jag menar).
Eller förväxlas är kanske fel ord. För de flesta icke inbitna finns det ingen skillnad.
För att få med alla er läsare tänkte jag börja med att förklara vad en gamer är.
I mina ögon handlar det om att utöva dator- eller tv-spel i en tävlingsinriktad form. Lag eller individuellt spelar ingen roll. Egentligen inte nivån på tävlandet heller.
Precis på samma sätt som att du inte behöver spela i allsvenskan för att kalla dig fotbollsspelare.
Samtidigt är du inte heller en fotbollsspelare på aktiv nivå om du tar med dig bollen ner till planen och lattjar för dig själv någon timme i veckan. Det krävs ordnade former.
Och just det har den stora massan svårt att ta till sig. Att det tävlas i datorspel under extremt ordnade former.
Jag vet. För jag har varit där.
Det började runt 2005 med spelet Call of Duty. Krigsspel som utspelas under andra världskriget. Du springer runt, skjuter nazister till höger och vänster och försöker spränga objekt på banan.
Hjärndött. Ja, visst.
Det tyckte även jag efter tag.
Men jag gillade spelet. Har alltid älskat att vinna. Och insåg att jag helt plötsligt var rätt skicklig.
Vips så ville ett lag att jag skulle börja spela med dem.
Tänk er själva att stå på grusplanen, kicka lite boll och jonka. Så kommer en tränare förbi och vill värva dig till hans fotbollslag.
Det var en ganska big deal just då. Det var då jag tog steget från en vanlig "datorspelsnörd" till gamer.
Vi spelade ett par månader tillsammans. Jag blev allt bättre. Till slut lite för bra jämfört med lagkompisarna. Ville ta det ytterligare ett steg. Och startade mitt eget lag.
För att återgå till fotbollsreferenserna kan man säga att vi började i division III, men snabbt jobbade oss upp och tillhörde Sverigeeliten. Allsvenskan om ni så vill.
Snabbt därefter var vi Europatoppen och jag var själv uttagen i det svenska landslaget.
Vi tränade tillsammans, lade upp taktiker, övade pricksäkerheten, spelade träningsmatcher, cuper och hade en bra lagsammanhållning.
Kontrakt skrevs för att säkerställa att inget annat lag kunde sno spelarna utan att betala en övergångssumma.
Låter det bekant? Låter det inte precis som
vilken annan sport?
2008 var jag på min första tävling utomlands
i danska Roskilde. Organisatoriskt var LAN-tävlingen precis som vilken fotbollscup som helst. Boende, spelschema, tävlingsledning ... allt var uttänkt och fungerade till hundra procent. Turneringen hette The Experience och i prispotten fanns 250.000 kronor att slåss om. En upplevelse kan jag lova att man fick - något jag lär komma ihåg resten av mitt liv, även fast jag var långt ifrån prispengarna.
Tyvärr fick jag också kort därefter inse att det inte håller att satsa på en gamer-karriär med det yrke jag har.
Precis på samma vis som jag slutade med fotbollen slutade jag spela datorspel på en professionell nivå. Tiden räckte helt enkelt inte till.
Nu för tiden petar jag in något mål och en och en annan stämpling i Korpen.
Gamingen har jag inte heller släppt helt. När tid och lust infinner sig kan jag damma av tangentbordet och musen för att bränna av några skott med geväret.
Jag anser egentligen inte att det är någon skillnad på fotboll och exempelvis e-sport (som det kallas att tävla i datorspel).
Men det gör andra.
Tro mig. Fördomarna haglar och det är inte något man gärna går ut med öppet - att man är en jävel på datorspel. Det är nästan något man måste skämmas för.
Nu gör jag det ändå. För någonstans vill jag spränga den barriären som uppstått.
I kväll är det nog dags igen att slå igång burken och skjuta några headshots.
Vet ni inte vad det är föreslår jag att googla.
Eller helt enkelt testa själva.
Den känslan är likadan som att sätta en boll
i krysset.