Det där med favoritskap inom sport är svåra saker. Många äro de som dukat under för pressen. Jag är inget undantag. Tvärtom. Menlösare idrottspsyke har sällan skådats hos en landslagsspelare. Hallå där, säger ni. Inte fan är du väl landslagsspelare? Joho, det är jag visst. På min innehållsfattiga meritlista finns ett antal landskamper. Visserligen så inofficiella som de bara kan bli - men ändå. Man tager vad man haver, liksom. Det var någon gång i mitten av 90-talet. Jag och min fotbollsvapendragare Henke hade begett oss till London för att spana in några Premier leaguematcher. Vi bodde hos hans släktingar som då huserade i Londons finare kvarter. En dag hade hans kusiner blivit inbjudna till en innebandyturnering och vi var inte sena att haka på. Sporthallen låg i en håla ute på den engelska landsbygden. Vi representerade Sverige, motståndare var England och Skottland. När vi bytte om kunde man ju knappt hålla sig för skratt. Tunnhåriga, blekfeta engelsmän och lika tunnhåriga och blekfeta skottar med obegriplig dialekt trängdes i det nedgångna omklädningsrummet. Det var så uppenbart att några av dem sett en innebandyklubba max fem gånger. Om ens det. Det kvittade liksom om hooken var höger eller vänster, de tänkte köra på ändå. I mitten av 90-talet var Sverige, innebandymässigt, ljusår före alla andra länder. Vi spelade innebandy på gymnastiken och många av oss lirade även på fritiden, i Storbritannien var det knappt någon som visste om att sporten fanns. Förutom nyss nämnda patrask. Jag insåg ju snabbt att vi var storfavoriter, med all rätt svenskar som vi var, och med favoritskap kom press. Vi spelade på stengolv och visst, bollarna studsade inte som vanligt, men The Swedes var utan tvekan lokalens stjärnor. Innan matcherna flashade vi på med våra pass och småtrix. Drog bollen mellan benen och visade upp lite snabba dribblingar. Bara för att visa att vi kunde minsann den här sporten. Vi är bra. Det är inte ni. Vi kommer vinna. Men vi hade inte räknat med att när domaren blåser i pipan förvandlas britter, hur eländiga de än må se ut, till aggressiva köttberg med någorlunda funktionell teknik. De blekfeta gubbarna fysade helt enkelt ner oss på klassiskt brittiskt manér. Det var hugg å slå och tacklingar hit och dit. Domaren tillät, också det typiskt brittiskt, en väldigt hög nivå där glidtacklingar snudd på var tillåtet. Uppvuxna med den engelska fotbollen på TV borde vi vetat bättre, varit föreberedda. Men icke. De unga, rappa innebandylirarna från Sverige föll tungt när britterna dundrade fram på stengolvet. Vi tog inte seden dit vi kom, helt enkelt. Vi vek ner oss. Men vi svenskar är bra på att anpassa oss, vi lär oss fort. Så vi gick på puben efteråt.
