Hånade på Old Trafford av värsta rivalen.
Förnedrade i båda europeiska cuperna.
Lurade på seriesegern i övertid.
Och inte en enda titel på hela säsongen förutom den knappt nämnvärda Community Shield.
Det har varit ett mörkt år som Manchester United-supporter. Men av någon anledning känns det inte som att jag kunde bry mig mindre.
Är det så här det känns efter närmare 20 år som United-fan? Mätt på segrar. Mätt på framgång. Mätt på titlar.
Så bortskämd att man blivit avtrubbad? Ja, kanske.
För fem-tio år sedan hade jag gått och bekymrat mig över Citys galna vändning. Beskyllt QPR för att ha lagt sig. Domaren för att vara köpt. Och alla andra tänkbara ursäkter. Nu orkar jag inte.
Vinner United är det kul. I en dag - kanske två.
Förlorar laget; well so what? Livet går vidare för det.
Mer och mer börjar jag inse att jag glider över till att vara en sån person som jag själv hatade förut.
En "det-är-ju-bara-idrott"-människa.
Men jag vill komma till botten med hur denna scenförändring kunnat ske.
Är livet som sportjournalist så krävande att man helt enkelt inte orkar med idrott på sin fritid? Nej, uppenbarligen inte om man kollar på mina medarbetare. Och själv njuter jag fortfarande av matcher. Bara det att resultatet inte längre spelar lika stor roll.
Jag tror snarare det har att göra med närheten till lagen och spelarna. Eller den närhet som inte finns.
Nu för tiden bryr jag mig mer om den lokala idrotten. Hur medioker den än må vara. Där känner man till spelarna, har spelat med och mot flera eller intervjuat någon i yrket. Det blir en personlig koppling.
Det handlar allt mindre om lagens prestationer. Och allt mer om individerna.
I Stanley Cup ratade jag alla matcher som mitt Chicago Blackhawks spelade. Men när Jakob Silfverberg åkte över till Ottawa följde jag varje skär han tog på isen.
För United kändes det som ytterligare en
säsong bland alla andra. Då gjorde min fotbollsgud genom alla tider, Paul Scholes, comeback. Helt plötsligt blev det en annan grej - något speciellt som definierade säsongen. Något man kan minnas tillbaka till, även om allt annat var becksvart när det gällde mitt kära Manchester.
Vart jag vill komma med det här? Att det är spelarna som intresserar och engagerar den stora massan. Att det är individualisterna som lockar de allra flesta åskådarna.
Taktiker, styrspel och uppställningar i all sin ära. Det har sin charm det också. Men det är Robin Östlinds dribblingsrajder, Rudy Mbembas galna treor eller Niklas Olaussons genialiska framspelningar som gör entrépengen värd - för att ta några exempel från den lokala sporten.
Vilka klubbar i Norrbotten lyckas då bra med detta?
Kalix Bandys lokala prägel är ett utmärkt exempel. Northland Baskets lika så. Där tjänar lagen många åskådare genom den personliga kopplingen som flera på läktaren känner till spelarna.
LF Basket hittar ofta spelare som kan bjuda på det lilla extra - även om hålet efter just entertainern Rudy Mbemba lär bli svårt att fylla.
Luleå Hockey har däremot bara kvar sex spelare från länet. Varav en, David Rautio, är fostrad i Luleå. Spelet beskrevs också som "tråkhockey" i fjol och då spelade det ingen roll att laget vann serien - publiken svek och snittet minskade från året innan.
Även om idrott går ut på att vinna är det kanske något att fundera över.
Och vem vet. Nästa säsong kanske Eden Hazard
eller någon annan trollgubbe dyker upp i Uniteds röda tröjor, sätter färg på matcherna och tar oss tillbaka som kungar av England, kungar av Europa och kungar av Världen.
Så man får glädjas en dag. Eller kanske två.