Jag är imponerad.
Det tog 24 år innan jag verkligen förstod vilket stort arbete många lägger ner.
Genom åren har jag tagit dem för givet.
Men det var först när jag själv gick in i rollen som jag fick den där aha-upplevelsen.
Nu talar jag inte om norsk popmusik - jag talar om att vara ideell ledare inom ungdomsidrotten.
När jag var yngre och spelade basket i Brooklyn Eagles var alltid tränaren Mikael Korvi där. Samma visa var det när jag åkte skidor runt eljusspåret på Bergnäset - tränarna Leif Nordlund och Kristin Cullman Grimståhl var alltid med och instruerade. När jag spelade fotboll på somrarna med Bergnäsets AIK var Rolf Berglund alltid på plats - varje dag - år efter år.
"Roffe" är den som jag är mest imponerad över, troligen för att jag var och är en fotbollsfantast. Många har nog haft (eller har) en liknande ledare i sin ungdomsklubb.
Det var han som styrde upp det mesta. Från att starta upp knattefotboll för pojkar födda 1982 - fram till att vi småpojkar hade hamnat i målbrottet och behövde en tränare som kunde utveckla det vi hade lärt oss genom åren.
"Roffe" lärde oss allt från cruyff-finten till "hula-hula"-stretching. Nu undrar säkert många vad "hula-hula"-stretching är för något, det är som att rocka rockring - utan ring.
Jag har haft många ledare genom åren. Vissa har väl inte riktigt haft "Roffe"-klass. Men hur som helst - jag har respekt för alla.
Fram till att jag slutade min aktiva karriär vid 20-års ålder har många duktiga ledare och tränare fått utstå att ha mig vid sin sida - på gott och ont. Jag kan tänka mig att jag inte var den lättaste att hantera.
För fem år sedan fick jag möjligheten att träna IFK Luleås P90-lag i den norra pojkallsvenskan.
Kul tänkte jag och tackade ja utan att egentligen förstå vad jag gav mig in på. De närmaste månaderna skulle jag få lära mig vad det innebär att vara ideell ledare i en klubb - jag fick en rejäl tankeställare.
Under den tiden hade jag ett heltidsjobb i en matvarubutik på Storheden utanför Luleå och arbetade oregelbundna tider. Varannan helg, en del kvällar och övriga dagar slutade jag tidigast klockan 17 på eftermiddagen.
Att hinna till träningarna var ett projekt. Ännu tuffare var det att hinna planera, förbereda och hålla koll över vilka som var sjuka eller skadade.
Jag hade tur - jag var trots allt assisterande tränare till Johan Falk som fick dra ett tyngre lass. För att inte tala om lagledaren Micke Brännström som ordnade träningstider, matchtider, transporter med mera. Hans "att göra"-lista hade nog kunnat få en egen sida i tidningen.
Jag kan rabbla upp många andra bitar som ingår i "jobbet" som ungdomsledare. Men nu borde ni ha fått en bra bild av vad det ungefär innebär.
Att hinna med ett annat liv vid sidan som var ett svårlöst mysterium för mig. Det ska lagas middag, du ska hinna sova, umgås med familj och vänner med mera.
Jag fick ett ordentligt uppvaknande under mina korta sejour som ungdomsledare (det blev bara en säsong). Ledare som exempelvis "Roffe" Berglund har som många andra ideela ledare gjort ett enormt jobb som inte går att beskriva med ord - det måste upplevas.
De är där, dag ut och dag in och servar de aktiva. De förbereder, genomför och avslutar träningspassen. De tröstar, stöttar och sprider positiv energi.
Jag är 29 år i dag - min respekt för alla ideella ledare kommer att vara med mig för evigt.