Jag har respekt för alla yrkesgrupper. Stora som små. Däremot har jag svårt för telefon-försäljarna.
Inte just det faktum att alla utmålas som skojare. Nej, den inställningen har jag alltid när jag blir uppringd. "Han är ute efter att lura mig".
Det tillhör på något vis. Det är deras jobb att få över mig till deras sida och det köper jag. Men när försäljarna i fråga är dryga och otrevliga - då har de passerat gränsen.
Tidigare i veckan vaknade jag upp på ett strålande humör och sämre blev det inte när jag gick igenom posten och såg skatteåterbäringsbeskedet.
Jag var så där vidrigt glad som folk nästan bara kan vara på film. Så där äckligt nöjd som andra kan störa sig på.
Där och då ringer telefonen. Ett nummer jag mycket väl känner till. Det är något speciellt med de där 031-numren. De lämnar oftast en obehagskänsla när de dyker upp på displayen. Men den här dagen var något utöver det vanliga. Jag kände bara för att göra goda gärningar.
Ja, till och med svara när en telefonförsäljare ringer.
- Hej, det är Anton. (med en sån där allvarlig ton som man bara kan framtvinga när okända ringer)
- Jag ringer från Moderna pensionsvalet, har jag kommit till Anton Olofsson?
- Det är jag det. (jag går inte på den enkla fällan att svara "ja")
- Anton, vet du om att din allmänna pension har gått ner med 30 procent?
- Nej ...
- Anton, då kan jag erbjuda dig ett annat bättre alternativ som kommer kosta 700 kronor jämfört med de 1.000 som du betalar i dagsläget.
- Jaha ...
Redan vid det här laget vet jag att jag kommer tacka nej oavsett vad killen i fråga har att erbjuda. Han kan säga att jag får en miljon i sign-on-bonus om jag byter till deras pensionsval. Det spelar ingen roll. Jag har redan bestämt mig.
För det första går jag inte på hans klassiska telefonknep att upprepa mitt förnamn. Det känner vi journalister väl till eftersom vi själva använder oss av det. Men högst två-tre gånger per samtal - inte varje mening. Då blir det bara irriterande.
För det andra skiner manuskriptet igenom i hans sätt att prata. Ännu ett störningsmoment.
Efter ytterligare ett par utläggningar om varför jag borde välja hans alternativ kommer vi fram till slutklämmen.
- Då kan jag skicka hem papper till dig, Anton. Så får du i lugn och ro titta igenom det och så hör vi av oss om två veckor. Bor du kvar på Skidvägen?
- Nej, det gör jag inte.
- Okej, ursäkta för det. Vart bor du nu då?
- Nej, men vet du jag är inte intresserad av att få något hemskickat.
Vid det här stadiet skiljer sig agnarna från vetet vad gäller telefonförsäljare. En riktigt vass inom yrket släpper naturligtvis inte betet så lätt. Men en riktigt vass inom yrket vet också när det är dags att släppa taget.
- Men Anton, bryr du dig inte om din pension?
(i dryg ton)
- Nej, men jag är inte intresserad.
- Men Anton, förstår du inte vad jag säger? (i upprörd ton)
- Jag är inte intresserad.
- Anton, du lyssnar ju inte på mig. (i desperat ton)
- Inte intresserad.
Klick.
Försäljaren fick nog och gjorde en, i ungdomligt tal, så kallad "rage-quit". En viss tillfredsställelse - det måste jag erkänna. Att man kan få en telefonförsäljare att gå i taket utan att ens vara otrevlig.
Nu för tiden finns det smidiga hemsidor där du kan kolla upp telefonnummer och få omdömen. Det kan jag lova att jag gör hädanefter när det är okända siffror på displayen.
Såvida jag inte är på ett sånt där äckligt, vidrigt, glatt och bra humör.