Vad har halvdumpar och lumpen gemensamt? Mycket om du frågar mig, men jag återkommer till det.
Sedan jag var gammal nog att hålla i en liten bandyklubba har ishockeyn varit den sport som har legat närmast hjärtat. Jag har spenderat fler timmar i ishallen än jag förmodligen vill erkänna – än mindre räkna ut och till och med skolkat från skolan för att kunna se OS.
Hockeyfeber tror jag att diagnosen var.
Vad var det då för sport jag dyrkade?
Jo, det var tufft att slåss. Hockey skulle göra ont, det var bara att bita ihop och det fanns ingenting som hyllades så mycket som en tackling som släckte motståndaren.
I omklädningsrummet snackades det mer om vem man skulle sänka och var man skulle festa än hur laget skulle göra fler mål och släppa in färre.
Personligen kan jag tycka att det var rätt märkligt att jag blev så förtjust. För det primitiva synsätt som fanns under min uppväxt var inte vad jag såg upp till. Mina förebilder var Wayne Gretzky, Teemu Selänne, Saku Koivu och Pavel Bure. Lirare och, med hockeymått mätt, kortväxta spelare som flög fram på isen och som spelade ishockey så som jag ansåg att hockey skulle spelas.
I mina ögon var det självklart. Det var roligare att titta på snygga mål än kastade handskar och det var framför allt betydligt roligare att göra mål än att inte spela. Ändå var det lirarna som skulle stoppas – till varje pris. Kostade det en utvisning eller ett matchstraff var det ändå värt det.
Jag ska inte säga det var då. För även om kulturen inom ishockeyn har förändrats så lever det förlegade synsättet kvar på sina håll och tyvärr lider sporten av det. Innebandyn har sedan några år gått om ishockeyn som den populäraste lagidrotten vintertid, sett till antal utövare, och det märks redan av på elitnivå då talangerna blir färre och färre.
Bland småbarnsföräldrar har jag flera gånger fått höra att min son minsann inte ska bli någon ”hockeykille”. Det handlar med andra ord inte bara om att idrotten skulle vara dyr, tidskrävande och upplevs som våldsam – den fostrar dessutom barn till sämre människor.
Halt!
Naturligtvis finns det en anledning till att hockeyn har fått den stämpeln och i mångt och mycket handlar det om en ledarfråga. Både inom sporten, men också från föräldrar.
De senaste åren har jag haft förmånen att jobba tillsammans med ett av stadens juniorlag. Jag har på nära håll fått följa deras utveckling både på och utanför isen. Många levde för ishockeyn, klädde sig i samma stil och kunde varenda vinkel och klubbmärke. Typiska hockeykillar. Samtidigt är dessa några av de mest godhjärtade och drivna personer jag har stött på. Goda lagkamrater och kommer garanterat att bli lika bra arbets- och livskamrater.
Det var varken på grund av, eller tack vare, ishockeyn. Utan framför allt eftersom de hade bra förebilder och föräldrar utanför isen.
Jag tycker synd om de barn och ungdomar som aldrig får möjligheten att uppleva det som skapas i ett hockeyomklädningsrum. Att få känna stoltheten av att det jag gör är betydelsefullt för någon annan. Den gemensamma euforin efter en vinst och förbrödringen till lagkamraterna.
Generellt anser jag att lagidrott är en otroligt bra förberedelse för arbetslivet. Ishockeyn är inget undantag.
Utöver att individer tränas i vad som krävs för ett lyckat lagarbete, utvecklas de också i det sociala. Det kan ett tv-spel aldrig ersätta.
Värnplikten och ishockeyn har många likheter – både när det handlar om fostran och gemenskap.
De vänskapsband som knyts under säsongerna tillsammans är någonting som man bär med sig livet ut.
Ibland går det flera år innan du träffar personerna igen. Men när du gör det är det som att tiden har stått stilla och du skrattar åt samma saker som då. Det kan det handla om ett tokigt befäl, en annorlunda ledare, ett nederländskt lappkast eller en hyfsad halvdump.
Det är någonting som alla borde få uppleva.