I tisdags tog ishockeysäsongen slut.
Redan kommande vecka stängs kylaggregaten i Coop Norrbotten Arena.
Men det som försvinner i snö – dyker upp i tö. För det härliga i sportens värld är att där en säsong slutar – tar nästa vid.
Om två veckor är det seriepremiär mellan Piteå och Vittsjö i damallsvenskan.
När den här texten publiceras befinner jag mig på fortbildningskurs i Skellefteå – tillsammans med ett 20-tal "domardjävlar" för att förbereda mig inför årets fotbollssäsong.
Alla licensierade domare, oavsett nivå, måste gå en årlig utbildning, avlägga ett godkänt regelprov och löptest för att få döma seriematcher. Kraven skiljer sig däremot beroende på nivån.
Min första kurs minns jag mycket väl. Piteåduon Göte Lundström och Alf Karlsson var instruktörer. Jag var en nervös, finnig 15-åring som inte förstod vad jag hade att göra bland alla gubbarna. Det skrockades och skojades om spelare och ledare som jag aldrig hade hört talas om. De exempel som nämndes var inte direkt applicerbara i de låga ungdomsserier där min erfarenhet sträckte sig. Sedan det där regelprovet.
I min värld – som då bestod av skola och prov – var det helt avgörande för hela framtida domarkarriären. Naturligtvis gick det helt åt skogen.
I efterhand har jag insett att det måste få göra det.Det krävs erfarenhet för att både förstå och kunna tolka hela regelboken. Ännu mer för att hantera domarskapet. Efter vägen blir det många misstag.
Att jag körde på mitt första regelprov någonsin var precis som förväntat och i stället för att kursledaren beslagtog pipan, fick vi alla en genomgång i hur reglerna fungerar. Varför det blir nedsläpp och inte indirekt frispark, eller gult kort i stället för rött. I slutet på helgen fick de som inte klarade det första testet, göra ett helt nytt omprov och hade då en helt annan känsla av trygghet.
Utveckling fungerar på det sättet. I de lägre fotbollsserierna är det just vad domarskapet handlar om.Visst det springer omkring en del gråa kalufser också, men erfarenheten ska inte underskattas.
Under en match finns det alltid minst 22, mer eller mindre konstruktiva, domarobservatörer. Trots att de försöker att vara tydliga med höjt röstläge och överdrivna gester är domartrion sällan särskilt intresserad av vad de har att förmedla. Men när 30-år av fotbollsrutin slår sig ned bredvid på bänken och förklarar hur det borde ha gjorts, då lyssnar man.
Folk utanför domarfamiljen ställer ofta frågan hur jag kan tycka det är kul att döma. Ni får ju bara skit.
Ett enkelt svar är att det aldrig hade gått utan alla kollegor. Det finns två tydliga lag ute på planen, men egentligen finns det tre. Vårt mål, varje matchdag, är att tillsammans utföra ett omöjligt uppdrag – göra en felfri insats och samtidigt hantera 22 totalt olika individer som är uppumpade på adrenalin. En otrolig utmaning i sig, men utan sammanhållningen i gruppen hade jag lämnat in för längesedan.
Nu är jag lyckligt lottad och dömer högre upp i seriesystemet. Kraven och ersättningen är högre. Fotbollen bättre och organisationerna mer professionella. Som det ska vara.
Just nu är det flera unga och anmärkningsvärt duktiga domare som är på väg upp. Vissa har potential att nå lika långt som VM-domaren Jonas Eriksson.
Men i serierna som de nu huserar i finns en stor problematik som gör att majoriteten aldrig kommer dit.
De kravs som ställs är orimliga.
Trots att fotbollen är en fritidssyssla i division 5 och 4 är förväntningarna att domaren på planen ska hålla allsvensk klass. Om han eller hon inte gör det finns det allt för många som inte drar sig från att dela med sig av den åsikten. Det är inte en miljö som gynnar utveckling, eller som skapar bra domare.Men det är väl just det som alla vill ha.
Så gör fotbollen en tjänst i sommar och hjälp till att skapa ett klimat där unga grabbar och tjejer inte behöver ifrågasätta om det är värt att fortsätta.
Om du är av motsatt åsikt, eller bara nyfiken. Gå in på http://fogis.se/domare/regelprovsgeneratorn/ och tänk på att alla domare på planen har klarat ett sådant test.