Sommaren är här och det betyder samtidigt att golfsäsongen drar igång.
Men i år är jag tämligen besviken på inledningen och därför tänker jag passa på att gnälla.
Framför allt handlar mitt gnäll om skicket på banorna i mitt närområde. Och främst på min hemma-bana i Luleå som inte ens varit öppen under maj - endast rangen och plastgreenen har varit tillgänglig för mig och övriga intresserade. I går, den 1 juni, var första dagen man kunde gå ut på en av klubbens tre niohålsslingor. Tydligen håller inte de två övriga måttet.
Men på den enda som är öppen är det provisoriska greener och icke ordinarie utslagsplatser som gäller.
Samma dag som Luleå öppnade en av banorna på "låtsas" hade visserligen Piteå öppnat sin ordinarie 18-hålsbana - men jag är ändå less.
För en golfentusiast som mig känns det tråkigt att banorna inte är i relativt gott skick när juni månad har inletts. Det finns givetvis många naturliga förklaringar till varför kvalitén är sviktande. Men jag gnäller ändå. Min slutsignal går, dagen till ära, ut på att klaga.
En sak som förstärker mitt missnöje är kostnaden för oss spelare. Förut har jag ofta försvarat de dyra årsavgifterna på drygt 4.000 kronor - men nu börjar jag fundera om det verkligen är värt pengarna.
Om jag spelar tio rundor blir kostnaden 400 kronor per gång.
Det vill säga 100 kronor mer än gästerna från andra klubbar betalar. Och går jag ut 20 gånger på 18-hålsbanan - då blir det 200 spänn per gång... Ja, ni förstår nog vart jag vill komma.
I fjol genomförde jag 37 av mina 52 golfbesök på Luleå GK. Då kändes det värt det - men jag fick kämpa på många olika sätt för att hinna med så många varv på renen, björnen och hermelinen (niohålslingorna kallas så).
Jag tänker så här. I bästa fall får jag spela om ett par veckor på en bana i riktigt gott skick.
Innan den är välklippt och len brukar standarden vara si och så. Likaså i slutet på augusti - då brukar kylan och vätan förstöra en del av upplevelsen.
Och när gräset är grönt och värmen kikar fram - då är alla där - samtidigt.
Och när alla är där, då tar det tid. Det måste man kalkylera med.
Man ska inte räkna med en snabbrunda på tre timmar. Nej, du får vänta, vänta och åter vänta. Varje gång jag står där så brukar jag tänka på alla ickegolfare som säger: "Jag har inget tålamod och det tar så lång tid".
Jag brukar svara: "Nä, så länge tar det inte. Det brukar ta tre timmar". Men jag erkänner, det är en sanning med modifikation - det tar tre timmar när du går en runda med provisoriska greener och tees. Det är sant - för då är det bara jag och några till entusiaster som orkar vara där.
Just nu är jag så uppspelt att jag hade kunnat prata ännu mer om det stora störningsmomentet med en för högt klippt ruff som tvingar en att gå i cirklar i flera minuter. Eller om alla möjliga tävlingar som ger oss övriga icke tävlingssugna spelare startförbud.
Men jag nöjer mig.
Istället konstaterar jag att det ska bli otroligt roligt att få spela golf igen (när väl banorna öppnar). För det är verkligen så - golf är fruktansvärt kul - och troligen kommer att jag betala mina fyra lakan även nästa säsong. Och troligen är jag lika bitter under inledningen av juni då också.